Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Finns inga belägg för att barn mår bra av att ha tråkigt"

Internetforskaren Elza Dunkels tycker att vi ska guida barn på nätet, i stället för att sätta upp hinder. Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK
Elza Dunkels forskar om barns internetanvändande. Foto: MATTIAS PETTERSSON

I sommarens intervjuserie på Ungkultursidan presenterar tongivande personer sina tankar om vår tids syn på barn.

Emil Arvidson möter internetforskaren Elza Dunkels för ett samtal om skärmtid, moralpanik och vuxnas fördomar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

– På sommaren får jag många frågor om skärmtid. Det finns sån stress kring det. Till exempel när småbarnsföräldrar träffar sina föräldrar, som kritiserar hur mycket barnbarnen spelar. Det är många kulturella krockar på samma gång. Skärmar är aldrig neutralt. 

Forskaren Elza Dunkels är en av Sveriges främsta experter på barns internetanvändande. Hon kämpar för en i grunden positiv syn på barns internetanvändande - en linje som bottnar i hennes tankar om pedagogik. 

– Jag ser moralpaniken över nätet som något cykliskt. Något nytt kommer. Sedan kommer en känslomässig reaktion. De som försöker vara rationella kallas slappa.

– Videon är ett exempel. Det var otroligt laddat på åttiotalet. Video innebar dåligt föräldraskap, våld och snusk. I dag är begreppet helt värdeneutralt. Det går alltid över. 

 

LÄS MER – Barnförhörsledaren: "Ofta är det jag som väcker minnen till liv"  

 

Finns det något annat som utmärker den här cykeln?

– Forskning har visat att moralpanik innehåller rätt mycket romantiserande. "Tänk när alla i Sverige tittade på samma teveprogram på sjuttiotalet, vilken gemenskap". En gång i tiden var tv boven. 

– Ett ännu tydligare exempel är boken. Finns det något finare i dag? Ett barn som läser en bok i stället för att titta på en skärm. Men under antiken var man orolig att boken skulle förstöra kulturen och utbildningen. Man var rädd att folk skulle sluta lära sig saker utantill när de bara gick att slå upp.  

Varför anses det finare att ett barn tillbringar ett helt skollov med en bok, än med att bygga komplexa världar i Minecraft? 

– Jag tror det hänger ihop med romantiseringen. Och att man känner sig hotad av det nya. Det är hemskt vanligt att man romantiserar sin egen och kanske andras uppväxt. Folk säger att femtiotalets skola var fantastisk – jag har faktiskt svårt att tänka mig att den var det. 

– Ett argument mot skärmar är stillasittandet. Men när Pokemon Go kom var folk arga ändå, då på att barnen sprang så mycket att de fick benhinneinflammation. 

 

LÄS MER: Förskolan glömmer de blyga pojkarna 

 

Har du själv med dig några sådana föreställningar, som du råkat reproducera på dina barn? 

– Jag har nog tidigare tänkt att vuxna ska vara strikta och hårda, att det är ett gott föräldraskap att sätta gränser. Men det är bara en av de floskler som finns, som kan vara ganska kränkande mot barn. En annan är tanken om att barn mår bra av att ha tråkigt. Det finns inga belägg för det. Forskningen säger att vissa blir kreativa av att ha tråkigt, men att vissa går in i självdestruktiva och depressiva beteenden. Så det är en ganska allvarlig sak att slänga ur sig, med det möjliga utfallet. 

Varför började du forska inom det här fältet? 

– Grunden är mitt intresse för allas lika värde. Jag är lärare i botten. När datorerna kom in i skolvärlden på nittiotalet såg jag snabbt hur det sattes extremt många gränser kring dem. Det byggdes murar runt det nya. 

Hur tycker du att våra attityder till barn och nätet har förändrats sedan nittiotalet? 

– Det har självklart hänt en del saker, men tyvärr inte så mycket som man kan tro. Det finns både grupper och individer som går med på att internet och sociala medier är en del av våra liv nu, och som är med på att vi ska lyssna på barnen i de frågorna. Men det kommer också fortfarande debattartiklar om att datorer ska bort ur skolan. Det är som att skriva debattartiklar om att ta bort elen. 

– Media har en skuld här. Det är rätt sällan ni vill göra nyheter av att något är ganska OK. Det finns mycket larmrapportering, mycket panik. Och forskning har visat att de flesta föräldrar får sin första information om barns internetanvändande av medier, inte av barnen själva. Det är ett problem. 

Varför lyssnar vi inte på barnen?

– Mycket har att göra med att vuxna tror de ska föra ned information till sina barn, i stället för att få den från sina barn. Det bästa vore så klart ett informationsutbyte.

Du pratar ofta om fördelarna med nätet. Om du vore tvungen att varna för något, vad skulle det vara?

– Barn som far illa i livet generellt är ju även mer i riskzonen för att bli lurade eller kränkta på nätet. Grejen är att man vet att barn som är vana internetanvändare hanterar de här riskerna bättre. Så barn behöver bli vana användare och bli guidade i den sörja av högt och lågt som internet kan vara. 

 

LÄS MER – Suzanne Osten: "Barn är väldigt övervakade i dag" 

 

Hur kan vuxna guida?

– Det handlar om att skapa ett samtalsklimat där barn vågar säga saker. Många barn är ensamma med de här frågorna. De har inga vuxna att prata med. Barn vill ofta skydda sina vuxna. När ett barn berättar om något som hänt på nätet är det viktigt att inte bli för upprörd, utan att hantera sin ångest på egen hand, för att visa att barnet har tillåtelse att berätta. 

Hur mycket skärmtid borde vi vuxna egentligen få? Lever vi som vi lär på nätet?

– Absolut inte. Hat och mobbning på nätet är definitivt inte en ungdomsfråga. Vi ser ju hela tiden i Sverige hur det inte bara är organiserade troll, utan vuxna med jobb och utbildning, som hatar och hotar på nätet. Många vuxna har sämre nätetikett än barn. Även vi behöver lära oss hur man hanterar digitaliseringen.

 

 

INTERNETFORSKAREN

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och lärarutbildare vid Umeå universitet.

 

Hon sitter i styrelsen för Wikimedia Sverige och fick 2017 Surfa Lugnt-priset för att ha "verkat för ökad kommunikation mellan vuxna och barn på nätet."

 

I sin senaste bok "Nätmobbning, näthat och nätkärlek" försöker hon fördjupa bilden av ungas liv på nätet, och tipsar om hur vi vuxna kan fårhålla oss till den. 

 

Emil Arvidson är medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!