Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Man kan lita på en blind hund

Foto: Stefan Tell
Foto: Anna Höglund.

Anna Höglund adderar en symbolistisk bilderbok till sin verkslista. 

Margareta Sörenson läser den och sammanfattar ett författarskap.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Anna Höglunds samlade verk imponerar med sin stora spännvidd och bildernas sensibla personlighet. Hennes senaste bok, Barnet som inte kunde blunda, hör dock till de som sticker ut i hennes produktion och kan ses som en uppföljare till den terapeutiska ”Om detta talar man endast med kaniner” från 2013. Den nya boken är saga, rebus, credo och livsguide för små och stora i en vackert elastisk bildvärld.

Av dryga 40-talet titlar sedan debuten på 1980-talet står Anna Höglund ensam för bild och text i nästan hälften böckerna – märkliga som Syborg-böckerna, eller omedelbart tillgängliga som de om Mina och Kåge. De är scener ur ett äktenskap/syskonskap/vänskap för barn, och vuxna medläsare kan bara njuta, notera och tänka efter. Humorn i bildernas konkretion och reducering är fundamentet i Höglunds bildvärld.

Metaforer och verklighet är sammansmälta i bildkonstverk på högsta internationella barnboksnivå.

Hon har också bildsatt andra författare, bland dem några av Ulf Starks mest älskade berättelser, som de nostalgiskt-realistiska bilderna till ”Kan du vissla Johanna?” Men också klassiserande till de sinnrika texter där Stark diskuterar och gör saga av det kristna arvet, som ”Ängeln och den blå hästen” och ”Lilla Asmodeus”. Så har vi raden av Igelkotten och Mullvaden-böcker tillsammans med Gunnar Lundkvist, spetsigare och mer comic strip-coola, och som pricken över i ”Titta Hamlet” tillsammans med Barbro Lindgren.

Mjukt luddigt eller stillsamt spretigt; metaforer och verklighet är sammansmälta i bildkonstverk på högsta internationella barnboksnivå. (Anna Höglund illustrerade för övrigt förra årets Almapristagare Bart Moeyaert redan 1995.)

Anna Höglunds bok ”Om detta talar man endast med kaniner” har gripit tag med sin demonstrativa gåtfullhet och sitt terapeutiska tilltal. Den är alldeles allvarlig i sin berättelse om en tonåring som uppfattar sig, och kanske är, annorlunda, utanför och utan förmåga att knyta an till andra. Denna unga människa avbildas som en vit kanin bland allt vanligt folk, mager och orolig, skör och ensam.

Kanske kan det kallas en självhjälpsbok, en sorts lots: det blir (vanligtvis) bättre. ”Barnet som inte kunde blunda”, har många likheter med den, men vänder sig till yngre barn och har därför ett annat och ljusare tilltal, även om den börjar oroande dystert.

Hittebarnet som tas om hand av en blind hund och avancerar från soptipp till ett relativt vanligt liv är en märklig historia. Barnet, kanske ett människobarn, kanske ett litet djur, har stora svarta ögon som hon inte kan sluta med ögonlock, och hon tvingas se all världens elände. Tills hon anvisas jobb i kloakernas lugna mörker, och en allt oftare uppdykande bönsyrsa bistår med hjälp av sitt gröna garn.

Foto: Illustration Anna Höglund

Tillfälligheter krokar i varandra och leder ut ur kloakerna och mot bokens slut en alltmer överväxt soptipp. Vid dess fot ser vi ett ganska trevligt liv ta form med hus, hund och odlad kål. Sophög, ögon, hund och bönsyrsa – det är bara att peka runt med en liten medläsare. Allt är möjligt att tolka som symboler samtidigt som de är högst konkret verkliga.

Inte mindre än sju av Anna Höglunds böcker eller bokserier har blivit dockteater. Undra på det. Sidorna är, som här, fint komponerade till ömsom små sceniska närbilder, ömsom stort anlagda scenografier. Barnets mjuka kropp med säkerhetsnålen synlig i lindorna sedan bebistiden är som gjord för en teaterdockas sublimering.

Och så det vi gärna vill höra, oavsett ålder: ja, man kan lita på en blind hund! En bönsyrsa kan dyka upp, saker ordnar sig. En grön ulltråd kan helt enkelt bara vara en grön ulltråd, men kan också vara en bild av tillit, hopp och kärlek.

 

Bilderbok

ANNA HÖGLUND

Barnet som inte kunde blunda

Lilla Piratförlaget

Ålder 5+

 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressen Kultur.