Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Man får inte tjuvkika när Gud förintar bögar

Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
”Min bok med bibliska berättelser”Foto: Jehovas vittnen.

Jehovas vittnen lockar unga med suggestiva teckningar av Bibelns hjältar.

Uje Brandelius minns sin frälsning i Ungkulturens sommarserie om barnatro.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. När jag var åtta år så plingade det på dörren till vår lägenhet i Gävle. Mamma gick och öppnade. Det verkade vara nån sorts försäljare. Jag blev nyfiken och trängde mig ut mellan mamma och dörren. Där i trappen på Brynäsgatan 35 A mötte jag Gud.

Jehovas vittnen är en pissjobbig sekt med förfärliga värderingar. Det var förmodligen orsaken till min mammas försök att hindra mig från att hämta min skrynkliga tiokronorssedel ur min sparburk. Men jag hade bestämt mig. Boken med titeln ”Min bok med bibliska berättelser” skulle bli min. Den hade ju så fint omslag.

Min kristna resa började. Jag stavade mig genom berättelserna. I början av boken framträdde många radarpar: Adam & Eva, Kain & Abel, Esau & Jakob. Alla med ganska ospännande historier och samma tydliga budskap som nådde fram även till en åttaåring: gör som Gud säger.

Där tyckte jag att Gud överdrev lite.

Sen blev det bättre: Abraham, Job, Simson. Bra stories, men fortfarande lite för korta för att man skulle hinna få nån riktig känsla för karaktärerna. Lots hustrus öde fastnade dock. Hon som råkade vända sig om när hon flydde från Sodom och Gomorra trots Guds tydliga instruktioner att hon inte fick tjuvkika när han förintade bögar. Som straff blev hon förvandlad till sten. Där tyckte jag att Gud överdrev lite. Men poängen gick fram: gör som Gud säger.

Lots hustru förvandlas till en saltstod. Ur ”Min bok med bibliska berättelser.” Skärmdump Jehovas vittnen.Foto: jw.org

Riktigt spännande blev det när drömtydaren Josef hamnade i Egypten på äventyr. En längre berättelse där Gud hade lagt ner lite jobb på att få till en dramaturgisk båge. Scenen när Josef avslöjar sin sanna identitet för sina bröder som hade sålt honom som slav många år tidigare kunde jag läsa om och om igen med känslan ”ha, nu blev ni allt förvånade va?”

Nån sorts mannagrynsgröt från himlen

Men Josefs bravader bleknade ändå vid sidan av Bibelns actionhjälte: Moses. Han blev min idol. Ingenting var omöjligt för Moses (featuring Aron). Moses hade superkrafter och kunde trolla fram vatten ur berget och nån sorts mannagrynsgröt från himlen.

Andra halvan av ”Min bok med bibliska berättelser” innehöll inte oväntat berättelserna om Jesus. Jesus var visserligen också en duktig trollkarl, men han var så mesig. När Moses inte tvekade att skicka böldpest på en hel befolkning eller dränka en armé i havet så var Jesus bästa trolleri att få någon att promenera med en madrass. Moses förblev min favorit.

Historierna var rudimentärt återberättade i den barnanpassade boken, men dom grep mig. Men allra mest fascinerades jag av bilderna. Dom überkitschiga Jehovas-teckningarna fungerade helt magnetiskt på mig. Alla figurer var Hollywoodsnygga. Moses långa vita skägg glänste och bar inte ett spår av fyrtio år i öknen. Dom snälla såg supersnälla ut. Dom glada såg superglada ut. Det var som Coca Cola-reklam för Gud. Och helt oemotståndligt.

Moses straffar avgudadyrkare. Ur ”Min bok med bibliska berättelser.” Skärmdump Jehovas vittnen. Moses.Foto: jw.org

”Min bok med bibliska berättelser” är tveklöst min barndoms enskilt viktigaste läsupplevelse. Ur den spirade min barnatro. Nånting gjorde att jag trodde på dom här berättelserna. Jesus kändes som en verklig version av Professor Balthazar med lösningar på folks problem. Att Jona överlevde tre dagar i valens mage kändes mer trovärdigt än att Pippi skulle kunna lyfta sin häst. David och Goliat var mer på riktigt än Tom och Jerry.

Det kunde inte vara påhittat.

Kanske det faktum att texterna innehöll så många faktauppgifter gjorde historierna mer trovärdiga. När man till exempel fick informationen att Noa blev exakt 950 år gammal så kändes det inte heller orimligt att han fick plats med alla jordens djur på en båt. Eller så hade trovärdigheten med det brutala våldet att göra. Jag var inte van vid att läsa sagor där tretusen personer avrättades som straff för att dom hade dansat runt en staty. Det kunde inte vara påhittat.

Jesus renar templet. Ur ”Min bok med bibliska berättelser”. Skärmdump Jehovas vittnen.Foto: jw.org

Men mest tror jag att min barnatro kom ur känslan att det här är något som många som tror på. Så då finns det en chans att det är sant. Plus att det hände så länge sen så ingen kan ju egentligen veta. Ungefär som det brukar gå till när människor börjar tro, vare sig man är barn eller vuxen.

Hur gick det för min barnatro? Fick den växa upp och bli en vuxentro?

För mig sönderfaller kristendomen i tre delar: story, feeling och lifestyle. Storyn älskar jag. Moses spöar Harry Potter sex dar i veckan (den sjunde vilar han). Feelingen älskar jag också.

Ur ”Min bok med bibliska berättelser”. Skärmdump Jehovas vitttnen.Foto: jw.org

Julsångerna! Bröllopen! Bach! Begravningarna! Aretha! När det kommer till lifestyle så delar jag till hundra procent kristendomens budskap om att det är viktigt att bry sig om samhällets små och svaga (här glömmer jag lite medvetet homofobin, kvinnoförtrycket, sexualfientligheten och så vidare). Men jag är inte kristen.

Moses skägg glänste som förr.

För att jag inte behöver. För att jag har kommit på att jag kan få ta del av både den kristna storyn och feelingen utan att tro på Gud, utan att dagtinga med mitt förnuft. För att jag har kommit på att det är okej att bry sig om samhällets små och svaga utan hänvisning till himmelska påbud. Och vem behöver bli uppfylld av den helige ande när det finns vinterbad, nybakade bullar och lördagssex?

Så, nej, min barnatro fick inte växa upp.

Häromdagen tog jag fram ”Min bok med bibliska berättelser” och läste för min dotter.

Historien om Josef och hans bröder var fortfarande ganska spännande. Och Moses skägg glänste som förr. Men Gud var inte där längre. 

 

Av Uje Brandelius

 

Uje Brandelius är musiker, sångare, författare och journalist. 

 

BARNATRO

Barnatro är temat i år för Expressen Ungkulturs sommarserie. Alexandra Pascalidou, Joel Halldorf och Jenny Jägerfeld är några de gästande skribenterna.