Malte Perssons sagorim gör läsningen behaglig

RECENSION. Den rimmade bilderboken är ett minfält som alldeles för många ser sig kallade att beträda. Få saker är så plågsamma som att som förälder eller vårdande högläsare se sig tvungen att i realtid kompensera för slarviga rim och satsmelodier som inte sitter. Det slappa grötrimmet, den uppenbara nödlösningen eller det där extra ordet som pajar rytmen är som att stiga på en spik och man sneglar nervöst på lyssnaren i fruktan om ett lyckligt leende som betyder att man kommer att bli tvungen att läsa boken ytterligare 200 gånger. 

Egentligen vill man bara kasta ut boken genom fönstret och säga, lilla vän, förstår du inte att slarvet är en förolämpning mot just dig, att det formbundna är ett löfte om balans som inte uppfylls, att författaren eller redaktören eller bägge två inte har orkat eller förmått det du förtjänar. Men det gör man inte. Istället biter man sig krampaktigt i tungan, känner blodsmaken och tänker att, herregud, ungen vill ju i alla fall lyssna på en bok, och vem är egentligen jag att påstå att ”Vem ska trösta knyttet” i alla lägen är bättre än ”Alla barnen”. Sedan sväljer man, slår upp bokens första sida och börjar om.

Nu är ju risken att man måste gnissla tänder inte särskilt överhängande när det gäller Malte Persson, som ju ägnat de snart två decennier som gått sedan han debuterade åt att visa att det går att vara både finlitterär och kul. Dessutom har han höstat in både jubel från kritiker och ett slags relativt bred popularitet som nästan kan kallas folklig. I synnerhet för sin bundna vers. 

Fy fan, så behagligt att läsa en rimmad bilderbok där språket sitter närapå perfekt.

De senaste åren har han dessutom etablerat sig som den kanske mest prisade författaren i sin (eller ja, vår) generation. Därtill är han den enda kulturman över fyrtio som med någorlunda trovärdighet kan bära ett halsband av gummisnoddar. Kort sagt, Malte Persson har egentligen inget behov av ytterligare beröm. Men här kommer det ändå: Fy fan, så behagligt att läsa en rimmad bilderbok där språket sitter närapå perfekt.

”Nalle Havsöga” är Perssons tredje bilderbok, efter den Lennart Hellsing-prisade ”Resan till världens farligaste land” (2012) och ”Bobo i apskolan” (2014). Den här gången samarbetar han med den engelska konstnären och illustratören Bill Bragg, som begår barnboksdebut efter att bland annat ha illustrerat flera av Franz Kafkas romaner. 

På bokens första uppslag möter vi en bortglömd, luggsliten nalle, som sitter ensam på en vind och gråter. Hans tårar rinner ner på golvet, genom plankorna och ut på gatorna och blir så småningom en allt vildare fors som letar sig ned till hamnen: 

Hans gråt rann ut i havet

liksom ett vattenfall,

och gungade så sorgset

bland vilda vågors svall.

Hans gråt rann genom staden

och föll i havet ner,

och verkade försvinna

och syntes inte mer

För havet är så väldigt,

och rymmer mycket gråt,

och gråt och annat vatten

är svårt att skilja åt.

Den sorgsna nallens tårar blir en havsström, och på andra sidan oceanen väntar förstås förlösningen i form av ett strandat sjörövarskepp vars besättning består av andra övergivna kramdjur, som snart kommer till undsättning.

Bill Braggs tydligt handgjorda, detaljerade och relativt naturalistiska illustrationer följer texten hyfsat nära. Bilderna adderar inte särskilt mycket, och gör inte oväntade inzoomningar eller använder bläddringen som en effekt, vilket är en potential som bilderboken som medium erbjuder. Men de förstärker effektivt dramatiken och betraktar ofta på håll i stora, landskapsliknande scener. Och alluderar dessutom såväl till klassisk sagoillustration, typ Beatrice Potter, som till konsthistoriska ikoner som Caspar David Friedrich. Gulligheten pareras av en lite ödesmättad underton som Bragg möjligen har med sig från sina tidigare Kafka-projekt. Det är mycket snyggt.

”Nalle Havsöga” är en enkel urberättelse om utsatthet och behovet av att ingå i ett sammanhang, en klassisk färd från ensamhet till gemenskap. Narrativet är varken originellt eller komplicerat, men mycket väl utfört. Malte Persson får ibland kritik för att i sina vuxenböcker behålla snäppet för många darlings och smarta underfundigheter, som om han tjusas av sin egen förmåga och inte kan låta bli att offra en liten bit av helheten. 

Här finns inte ett spår av det, tvärtom, författaren är helt solidarisk med sin berättelse. ”Nalle Havsöga” håller för riktigt många omläsningar.

Av Sebastian Johans

Malte Persson är medarbetare på Expressen Kultur. Därför recenseras hans bilderbok av Sebastian Johans, författare och konstkritiker på DN Kultur.

I talibanernas Kabul

Aftonbladets legendariske världsreporter Staffan Heimerson, 85, övervägde att dra ner till krigets Afghanistan – när talibanerna intog Kabul. I Expressens mediepodd ”Lägg ut” diskuterar han utrikesjournalistik med kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind.