Livet är inte en logisk berättelse från a till b

RECENSION. En sköldpadda och ett bältdjur befinner sig i ett minimalistiskt landskap. Med korthuggna repliker gnabbas de lakoniskt men kärleksfullt genom fem olika akter. Ska de sitta här eller där? Ska de gå hit eller dit? Över alltsammans svävar Becketts ande. Och så plötsligt: oväntad dramatik när en stor sten faller ner från himlen. 

Det låter kanske inte som en typisk barnbok, och sannolikt har vuxna läsare lika stor glädje av kanadensiske Jon Klassens fina ”Stenen från himlen”. Klassen ligger bakom jättesuccén ”Jag vill ha min hatt” från 2011, för vilken han belönades med flera priser. Den nya boken är bildmässigt sparsmakad på samma sätt och utspelar sig i vad som påminner om ett scenrum, med stora, bleka akvarellhimlar, i ett slags lång och ljus försommarskymning.

Klassen flätar snyggt och sofistikerat ihop sin historia, lyckas överraska flera gånger och är lågmält rolig. Med enkla medel nuddar han vid en rad frågor som är relevanta för både barn och vuxna: Att känna sig ensam eller att vilja vara i fred, att oroa sig över framtiden, att hantera det oväntade. 

Själv tycker jag om det underliggande temat, att det inte går att planera livet och att det inte utgör en logisk berättelse från a till b. Att det skulle vara så är en tanke som hålls vid liv i offentligheten: Vi lever i ett storytelling-samhälle, där livet som en berättelse med uppbygglig dramaturgi är grunden för såväl ”Sommar i P1” som ”Stjärnorna på slottet”, bästsäljande självbiografier och öppenhjärtiga söndagsintervjuer. Klassens bok utgör en välbehövlig motvikt till det.

På kort tid har det blivit obehagligt uppenbart att vad som helst faktiskt kan hända i tillvaron.

I ljuset av kriget i Ukraina får det temat ytterligare en dimension. På kort tid har det blivit obehagligt uppenbart att vad som helst faktiskt kan hända i tillvaron. Det finns något trösterikt i Klassens ömsinta men pragmatiska inställning till det: Helt plötsligt ramlar det ner en sten från himlen. Man får vara tacksam om man slipper få den i huvudet.

Therese Bohman är kritiker, författare och konstredaktör på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Utan hänsyn”

KULTURPODD. Så känns det att vara med i Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Så hanterade Annika Hallin sin förekomst i Lars Noréns dagböcker. Dessutom – kända personers oväntade cv.