Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Linda Skugge: ”Ingen vill prata om självmord”

Elisabeth Widmark och Anna Sundström Lindmark. Foto: Fotograf Andréa
Elisabeth Widmarks och Anna Sundström Lindmark. Foto: Andréa
Ur "Vi skulle segla runt jorden". Foto: Illustration Elisabeth Widmark
Ur "vis kulle segla runt jorden" Foto: Illustration Elisabeth Widmark

Linda Skugge läser Elisabeth Widmarks och Anna Sundström Lindmarks serieroman.

Och kommer att tänka på vad fåglarna vet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SERIEROMAN | RECENSION. Jag kan inte låta bli att tänka på fåglarna, så fint tecknade i blyerts av Elisabeth Widmark. På de ständigt närvarande skatorna och kråkorna – som ser allt ingen annan ser. Som vet var Agnes pappa är när han under långa perioder är försvunnen. Som är med honom när han till sist dygnet runt befinner sig på den skamfilade båt han köpt som han vill restaurera för att kunna segla jorden runt med sin älskade dotter. Fåglarna vet innan någon annan vet. Den där dagen då inget var som vanligt vet de att han ligger svårt nedkyld i strandkanten. De vet att han inte kommer klara sig.

Blyertsfåglarna betraktar Agnes med sin knivskarpa blick. Blyertsfåglarna ser Agnes lägga stenar i en ring runt pappans fotspår på stranden. De ser hennes av sorg helt uppgivna blick.

 

Se ett smakprov ur "Vi skulle segla runt jorden" HÄR 

 

Jag tänker att Elisabeth Widmark och Anna Sundström Lindmarks serieroman inte alls berättas ur den tolvåriga Agnes perspektiv, utan ur blyertsfåglarnas. Blyertsfåglarna som tycker att vi är så dåliga på att uppskatta det vi har, på att titta tillräckligt länge, på att leva.

Kråkor förstår allt

Visste ni att kråkor förstår allt? Att de kan förutse en framtida belöning och därför ibland ger människor som matar dem små ”prydnader” i form av saker de tycker är vackra som en skruv, en rutten krabbklo, ett gångjärn.

Jag tänker att fåglarna är magiska. Jag tänker på att Agnes och hennes mamma inte har råd med någon gravsten. Eller bo kvar i huset. Jag tänker på att kvinnan från kyrkan tror att hon hjälper Agnes genom att inte säga att det var självmord utan att det berodde på hjärtat och ger henne en sedel. Jag tänker på Agnes morfar som säger att hon får ta så mycket godis hon vill.

Jag tänker på Agnes pappa som till sist fick en gravsten, stenen där han brukade sitta och blicka ut över havet, det hav där hans båt aldrig fick segla jorden runt. För att han fick en sjukdom som heter depression.

Jag tänker på regnet som kommer och suddar ut fotspåren i sanden, det enda som finns kvar av Agnes pappa.

Jag tänker på att ingen vill tala om självmord trots att depression årligen dödar långt fler än det antal som dör i mord, sjukdomar, olyckor och krig. Enligt siffror från WHO. Jag tänker på att omkring tio procent av alla bilolyckor är självmord. Enligt nya beräkningar från Transportstyrelsen. Jag tänker på att ingen berättar att det handlar om de vackra sakerna. Att livet inte är mer än de vackra sakerna och att de är en skruv, en rutten krabbklo, ett gångjärn.

Jag tänker på allt som fåglarna vet, på att de är fulla av hemliga meddelanden, på all människosorg de bär under sina vingar. På allt som fåglar tycker är vackra skatter. Kanske ett rönnbär. En kapsyl. En glasbit. Och att det är livet.

 

Serieroman

Vi skulle segla runt jorden

Anna Sundström Lindmark, Elisabeth Widmark

Natur & Kultur

Linda Skugge är kritiker och författare. Hennes senaste böcker är "45 – Morbus Addison", "Ella och Youtube-paniken" och "Flygfärdig – om när barnen lämnar boet".

--