Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lillefar var snäll när han satte pappa i fängelse

Josef Stalin.Foto: OKÄND
Josef Stalin.Foto: ©NIKOLAY OBUKHOVICH / VIASAT
Salomon Schulman.Foto: Expressen / OLLE SPORRONG

En politisk övertygelse kan vara lika djupt rotad hos ett barn som en religiös.

Salomon Schulman minns sin marxism i Ungkulturens sommarserie om barnatro.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. Redan som femåring var jag marxist. Jag sa nej till allt. Jag hade klarat av min potträning och spolade ner mina tjocka lortar i toaletten. Jag vägrade klä på mig, gå ner på gården, besöka tant D. Eftersom jag var läskunnig hade jag lyckats smygläsa hennes kärleksbrev. De var jätteäckliga. Det stod sånt som ”kära”, ”nära”, ”ära”.

Marxismen var min tro. Jag visste mer om Stalin än om Snoddas. Flottarens kärlekssång ”Haderian hadera” var jönsig.

En dag knäppte jag på radion. Då blev jag ledsen. Stalin hade dött. Jag grät. Jag var rädd för att dö. Min bror hade redan dött, visste min mor. Gestapo hade tagit honom. Han var den finaste pojken i hela världen, sa morsan. Duktigare än mig. Därför tyckte jag om honom. Jag väntade i smyg vid dörren på att han skulle komma tillbaka.

Vi klådde upp dem på deras gårdar.

Stalin tyckte jag också bra om. Min far sa att Stalin hade räddat hans liv. Han kallade honom lillefar. Det tyckte jag lät så snällt. Jag hade velat träffa lillefar för om min far, som jag tyckte så mycket om, hade räddats av lillefar så måste han vara nästintill en gud.

”Då blev jag ledsen. Stalin hade dött. Jag grät. ”Foto: Shutterstock

Jag var revolutionär. Min far som var skräddare hade sytt upp en röd flagga med en vit dödskalle mittpå och fäst flaggan på en gardinstång. Den hade jag med mig när jag med mina kamrater anföll Hagabusarna, som inte var så snälla. Vi klådde upp dem på deras gårdar. Deras föräldrar hade suttit i fängelse och drack sprit. De tjuvade våra leksaker. Jag hade blivit av med min dolk när jag lekte i sandlådan. Sådana som de gjorde livet surt för andra.

Då var Stalin snällare.

Då var Stalin snällare. Han hade satt min far i fängelse. Det måste ha varit fint där, för det droppade vatten från taket på honom i flera dagar. Det var kanske därför han hade blivit flintskallig eller fått en måne på huvudet som han själv sa. Månen lyste så vackert när solen stod på och mittbenan glänste likt skinnlapparna han sydde ihop.

Far hade bjudits på en lång tågresa av lillefar, när de hemska tyskarna var på gång. Han sa att han fick åka tåg i flera veckor. Som jag avundades honom! Själv fick jag bara resa till Ljungbyhed till tant Teresa med alla sina kors på väggarna. Jesusbilderna gillade jag, för om Jesus hade jag hört så bra saker i söndagsskolan. Där hade jag också fått fina bokmärken som jag sparade i den enda boken jag hade, ”Från Bastuträsk till Timbuktu”. Den handlade om en tågresa som måste ha tagit lika lång tid som den min far gjorde.

”Han sa att han fick åka tåg i flera veckor. Som jag avundades honom!”Foto: Shutterstock

Ljungbyhed var rena kriget. Flygande tunnor dundrade över trädtopparna. Äpplena blev så skraja att de ramlade ner från grenarna. Tunnorna brummade hundra gånger högre än björnarna i Folkets Park.

Det lät spännande att spana med ficklampor.

När min far kom fram befann han sig mitt i skogen i Sibirien. Där fick han och de andra passagerarna bo i egen barack.  Dörrarna låstes utifrån av vakter. Sedan arbetade de långa dagar i en gruva. Det lät spännande att spana med ficklampor djupt nere i jordklotet och hacka fram stora bumlingar. Ingen ville sjappa för då kunde de bli uppätna av isbjörnarna som väntade på dem vid Norra Ishavet. Lite längre bort fanns tyskarna som smattrade med sina maskingevär och massakrerade människor.

Saab 29 Tunnan. ”Tunnorna brummade hundra gånger högre än björnarna i Folkets Park.”Foto: STAFFAN JOHANSSON

Stalin hade räddat min far från tyskarna. Och nu var själve lillefar död hade jag hört jag någon mullra inuti radion den morgonen jag blivit så ledsen. Jag grät en skvätt kommer jag ihåg. Nu var Sibirienskogens Robin Hood borta för alltid. Vem fanns det nu att tro på?

De hade varit nazister.

I Ljungbyhed tyckte folk om tyskarna. De hade varit nazister. Gamle farbror T som spelade dragspel sa att han hade varit nazist. Men nu ville han vara snäll. En gång sa han att farbror Nilsson var jude. Han tyckte det var vidrigt. Farbror Nilsson hade en grann affär. Jag tyckte inte om att han kallade handlaren för jude, för min mor hade sagt att om någon frågade mig om jag var jude, skulle jag absolut säga nej. Det var ingen konst för mig, eftersom jag var marxist. Nej, nej, nej var mitt stridsrop.

Sibiren. ”Det lät spännande att spana med ficklampor djupt nere i jordklotet och hacka fram stora bumlingar.”Foto: Shutterstock

Jesus tyckte jag också om, fastän inte lika mycket som Stalin. Söndagsskolans tanter sjöng så vackert om ”blid och livlig värma till allt som varit dött”. Mor och far och de andra i synagogan pratade alltid om död och dött och såg då förskräckta ut. De sa förstås inte död utan tojt. Det lät som oj, oj när de sa tojt, tojt.

Kristallmottagaren gav nytt liv åt min barnatro.

Tanterna var bra mycket gladare när de sjöng ordet ”dött”. Men när de sa att Jesus älskade alla barnen, tyckte jag att det lät äckligt. Det lät som fula gubbar som snokade i våra källargångar efter barn. En sak som var bra med Jesus var att han ville ha fred på jorden. ”Krigget” som mina föräldrar talade om vareviga dag var något hemskt. Jag var så rädd för att det skulle bli krig igen, och att en stor atombomb skulle explodera i Malmö och ta min far ifrån mig nu när Stalin inte längre fanns.

 Den omvälvande upplevelsen framför kristallmottagaren gav nytt liv åt min barnatro. Jag ville leva och bli en stor och stark Skånepåg och greja fred precis som Jesus gjorde. Det blev mitt livs nya söndagsskola. Innerst inne tröstade jag mig med att en dag skulle Stalin återkomma med alla sina vargar och får i släptåg.

 

Salomon Schulman är läkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida.