Lerins bok passar lika bra för vuxna

Foto: Lars Lerin / Bonnier Carlsen
Lars Lerin.
Foto: Lena Berg-Nordenberg / Bonnier Carlsen
Foto: Lars Lerin / Bonnier Carlsen

I sin nya bok fortsätter Lars Lerin skildra relationen mellan människa och djur.

Therese Bohman undrar om ”Kråksommar” egentligen är så mycket av en barnbok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är ett eget universum han har skapat, Lars Lerin. Där gubbar och gummor på den Värmländska landsbygden, i ett snudd på förmodernt Sverige, får spela huvudrollerna. I ”Kråksommar” fortsätter Lerin med det närmast etnologiska anslag som kännetecknat delar av hans tidigare konstnärskap, bland annat hans förra barnbok ”Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter”. Temat är också detsamma den här gången: Relationen mellan människa och djur.

Foto: Bonnier Carlsen

Här handlar det om Margareta och hennes syster Ingegerd som bor på en gård tillsammans med sin gamla mamma. En dag hittar Margareta en tilltufsad kråkunge som hon tar hand om (Lerin lägger dock in en pedagogisk passage om att man inte ska göra så egentligen). Kråkan Lotta är snart med vid alla de dagliga sysslorna på gården, hon tycker om att lyssna på musik och att fika, hon muntrar upp vid det hårda arbetet med att hässja hö. Alla blir glada av hennes närvaro. Men – spoilervarning – när sommaren går mot sitt slut försvinner hon.

Det finns mycket värdefullt att hitta mellan raderna i ”Kråksommar”.

Historien är enkel och det finns som vanligt hos Lars Lerin inte mycket till dramatisk kurva. Och texten, där det är lätt att höra hans röst, ter sig på boksidan ibland lite onödigt arkaiserande, snudd på stolpig. 

Trots det är berättelsen om kråkan intagande, mycket tack vare Lerins förmåga att skildra människor med värme och respekt, att våga förlora sig i nostalgi men inte bli sentimental. Det finns mycket värdefullt att hitta mellan raderna i ”Kråksommar”. Att alla – såväl djur som människor – är olika, om respekt för varandras egenheter, om längtan efter närhet och om att kärleken inte känner några gränser. 

Foto: Lars Lerin / Bonnier Carlsen
Foto: Lars Lerin / Bonnier Carlsen

Och i bild har Lars Lerin förmågan att skildra ljus och stämningar som få andra, att på pricken fånga en undflyende försommarskymning eller känslan av annalkande regn. Det är med en en svindlande lätthet han målar till exempel en lada, förenklad till några klossar - en vit, en röd, ett tak. Som ett arkaiskt tecken för lada. Trots att Lerin generellt är bättre på att avbilda landskap än människor är bokens tre kvinnor mycket fint skildrade. I en särskilt anslående bild framstår de som ett slags rurala falkenerare i sina sjalar och med kråkan Lotta på handen. 

Frågan är om ”Kråksommar” egentligen är så mycket av en barnbok.

Frågan är om ”Kråksommar” egentligen är så mycket av en barnbok, men det är en ambivalens den vinner på. När Lerin debuterade i genren med ”Trollet är inte hemma” var det något lite ansträngt med tonen. Här framstår det som att han har släppt tanken på målgruppsanpassning och helt enkelt bara gör sin grej. Då blir det en bok som inte riktigt känns vid kategorier, och som nog passar lika bra för vuxna som för barn – och antagligen även för kråkor. 


BILDERBOK

LARS LERIN

Kråksommar

Bonnier Carlsen, 72 s.


Therese Bohman är författare, kritiker och konstredaktör på Expressen Kultur.