Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lars Lerins torpar-Elsa är ingen galen kattkvinna

Lars Lerin.Foto: Lars Lerin.
Ur ”Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter”.Foto: Illustration Lars Lerin.
Ur ”Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter”.Foto: Illustration Lars Lerin / Bonnier Carlsen
Ur ”Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter”.Foto: Illustration Lars Lerin / Bonnier Carlsen
Ur ”Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter”.Foto: Illustration Lars Lerin / Bonnier Carlsen
Ur ”Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter”.Foto: Av Lars Lerin / Bonnier Carlsen
1 / 7

I sin andra bilderbok berättar Lars Lerin om en av landsbygdens gamla.

Sven Olov Karlsson ser ömheten i en bok som passar för alla åldrar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I SVT-dokumentären ”Den inre skogen” berättar konstnären Lars Lerin hur han i tonåren besökte tanter och gubbar som bodde runtom i skogen i Sunnemo. Det ingick i hans självpåtagna uppdrag att inventera. Att måla ”allt”.

Han kallar dem ”den sista spillran av den kulturen”. Som ”Elsa i Skräddartorp”, porträtterad i vad som lanseras som hans andra barnbok. Om den är en sådan så är den inte ett dugg barnanpassad. Utan snarare något för alla åldrar. Som en pannå från min tidiga barndom, från gångerna då man råkade möta de av landsbygdens gamla som verkligen blivit kvar i det gamla, som utgjorde gränsfall för hälsovårdsnämnden.

De som bodde där ingen tvål i världen kunde rå på ”blandlukten av pink och lort och slask, fiskrens och sur ull”. Boken är en tidsmaskin. På en autentisk, samtidigt trolsk långpromenad leder den stor som liten tillbaka till det svenska sjuttiotalet.

Men inte till den vanliga sinnebilden av decenniet, mexitegel och miljonprogram. Utan en tid som var liksom vid sidan av. I granskuggade timmerkåkar som nyss råmat och gnolat av liv och arbete och matproduktion. Som plötsligt blivit hopplöst igenväxta och urmodiga, färdiga att slukas upp av förmyndarstatens byråkrati, domänverkets maskiner eller av jorden själv.

Kommunen lockade med pensionärslägenhet. Men dit fick hon ju bara ta med en enda katt.

Elsa Karlssons boställe var ”liksom ett skepp på drift i det vilda gräshavet”. Hon hade det bra, men började ju bli gammal. Ensam, lite mörkrädd. Kommunen lockade med pensionärslägenhet. Men dit fick hon ju bara ta med en enda katt, och det vore omöjligt att välja ut en ur skocken.

Lars Lerin är en av Nordens främsta akvarellmålare. Här utför han verkligen underverk. Att med till synes drällda vattenfärger perfekt kunna återge naturen, från gråsten till dimrök, är sedan länge hans kännetecken. Men att med samma teknik (!) fånga kroppsspråket hos Elsa som kånkar hinken från brunnen eller pulsar genom snön, för att inte tala om siluetterna av kissemissarna, av Gråmor, Gullpiga, Fokus och allt vad de hette.

Hos en annan författare hade hon blivit ett original, en crazy cat lady. Men Lerin greppar om ett helt levnadsöde. Ömheten och respekten är genuin. Till och med när hon ser flygande tefat landa eller låter en ökänd stortjuv sova över på kökssoffan för att hon tycker synd om honom.

Bland illustrationerna förekommer ett femtontal fotografier med Elsa i egen hög person, tagna vid olika tillfällen, under en period som måste löpa över åratal. Lars Lerin gjorde inte bara tillfälliga nedslag där för att samla stoff. Det var en vänskap.

 

Bilderbok

LARS LERIN

Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter

Bonnier Carlsen

Ålder Alla

 

Sven Olov Karlsson är författare och kritiker på Expressen Kultur.

Se samtalet med Lars Lerin från förra årets bokmässa