Lämplig läsning i hästens evigt gröna land

ROMAN | RECENSION. För det första ska man inte stava Volkswagen ”Wolksvagen”. För det andra undrar jag om det enormt omfattande sluttackeriet typ tack till ”Lisa Wool-Rim Sjöblom och Maria Fredriksson för tankar kring vithetsnormativ gestaltning” är nödvändigt. För det tredje: Malin Eriksson viftar inte med flaggor och signaler omkring namn eller hår- och hudfärg i denna ”Ett eget lag”. Som för övrigt skulle kunna heta ”Ett eget jag”, eftersom det är vad boken i huvudsak handlar om.

Rida ponnydressyr

Med det sagt. Sjätteklassaren Athena – med konstnärsmorsa i Berlin och skäggig hippiepappa i (tror jag) Halland – befinner sig i beråd. Den framgångsrika ridklubben Fellbygden erbjuder henne att rida i dess ponnydressyrlag. Hon har bra koll på sin häst Master. Men: hennes bästa vän Petrus (en kille bland alla ridtjejer!) har inte lika mycket styr på sitt sto Pi. Tänk om han blir avundsjuk och känner sig sviken?

Anpassa dig inte efter Petrus känslor och nerver, ropar modern via Skype från Tyskland. Vi har inte råd att åka hit och dit, säger pappan i Sverige. 

Skjutsas med BMW

Det finns fint och mindre fint folk inom ridsporten, det vet alla. Vissa ”young riders” skjutsas med BMW-bilar, andra med skruttiga gamla 240. Somliga har råd att köpa välkammade topphästar, andra inte. Somliga har ett självsäkert sätt. Det är Athena känslig inför, samtidigt som hon tycker att ett par ickehästtjejer i klassen är fåniga inför killar de ändå inte får. Och som inte fattar att hennes relation till Petrus är platonisk.

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Ridläraren på hästgården påminner om kulturprofilen

Här speglas väl mellanstadiets skiftande vågor i vän- och bästishav. Och kan Athena verkligen bli riktig kompis med elitryttare eller rentav med 18-åriga tränare med föräldrapengar i ryggen?

Bra koll på hästhållning

Malin Eriksson har bra koll på hästhållning och ridlivets terminologi, och det är kul att det för en gångs skull handlar om dressyr mer än om uteridning och hoppning. Även om det inte gör något om läsaren inte riktigt vet vilka rörelser som ”öppna” och ”sluta” refererar till.

I dessa sommarlovstider åker tusentals flickor och kvinnor, men ännu inte lika många killar och karlar, på ridläger. Fulla av drömmar om egen häst.

Så. I dessa sommarlovstider åker tusentals flickor och kvinnor, men ännu inte lika många killar och karlar, på ridläger. Fulla av drömmar om egen häst, eller åtminstone sköthäst, och framgångar på banorna, en del även oroliga för bakutsparkar från både hästar och lägerdeltagare. Ledarskap på flera plan.

Hur som helst vet dessa ryttare vanligen att hästboksgenren är mycket bättre än sitt rykte, och kan gott och väl klämma in en massa läsning mellan rykt, puts, manflätning och kratsande av hovar.

Samtida stjärnor

Glöm då varken 60-talets gamla Wahlströms ponnyklubb-serie om Fia och hennes Pytteliten eller 70-talsklassiker av Nan Inger Östman, Lisbeth Pahnke och Marie-Louise Wallin. Eller våra mer samtida stjärnor som Pia Hagmar, Lin Hallberg och P D Malms – han skriver för ovanlighetens skull om galoppsport, och anknyter därmed löst till Walter Farleys Svarta hingsten-böcker (där det dock knappt förekom några tjejer).

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Ridläraren dömdes i rätten men friades i SVT

Till sist något för den verkligt sentimentala och/eller äldre: ”Vackra Svarten” eller ”Black beauty” av Anna Sewell (1877), en rätt sorglig story berättad ur hästens perspektiv. Finns också i fyra filmversioner.

Ännu mer till sist. ”Hästens bön”, som satt uppe i ungefär alla stall för några decennier sedan. Den finns numera tonsatt av musikerduon LEVA till ett bildspel med vackra bilder och jämmerlig typografi på olika ridsportsajter. Den vanligaste varianten av ”Hästens bön” slutar slikt:  

”Och när min levnads slut är nära / tag mitt liv med varlig hand. / Led mig sista biten, kära, / till hästens evigt gröna land.” 

Föredömligt hipponormativt.

Nina Lekander är författare och kritiker på Expressens kultursida.