Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kulan träffade min pappa i det svenskaste han hade

Alexandra Pascalidou.Foto: LISA MATTISSON

Religion var de rikas påfund, tyckte hennes mormor i den lilla grekiska byn.

Alexandra Pascalidou minns en kluven uppväxt i Ungkulturens sommarserie om barnatro.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. När Expressen ber mig skriva om barnatro är min första tanke att barn ju tror som sina föräldrar. Men sen inser jag att det finns undantag. Jag trodde nämligen på Gud fast ingen annan gjorde det. Men vi tar det från början.   

Jag föddes i en tvättstuga. Dit rymde mina föräldrar en natt utan stjärnor för att få leva ut sin fördömda kärlek. I källarlokalen utan toalett och ikoner levde jag de elva första månaderna i mitt liv. Mina föräldrar fick sin religionstillhörighet inskriven i sina gamla pass och identitetskort. De döpte mig, de firade de kristna högtiderna så gott de kunde och fastade för att de inte hade råd med kött. Fast de inte ens trodde på Gud. 

Jag växte upp med morfar, den gamla krigshjälten som förlorade sitt ena ben och halva sin familj när han stred för fred.

En dag dumpades jag i en gudsförgäten grekisk bergsby där det fanns fler får än folk. Som miljoner andra utarmade mammor i världen tvingades min mamma lämna bort mig, för att kunna arbeta i en snörfabrik långt hemifrån. Samtidigt stod pappa i givakt vid grek-turkiska gränsen under militärjuntan som förvandlade världens första demokrati till en diktatur. 

Jag växte upp med morfar, den gamla krigshjälten som förlorade sitt ena ben och halva sin familj när han stred för fred, frihet och demokrati under andra världskriget och inbördeskriget. Nu låg han på en ranglig säng vid kaminen i köket och tynade bort i cancer eftersom vi inte hade råd med varken läkare eller mediciner. Mormor, som aldrig hade fått gå i skolan utan jobbat som piga sedan hon var elva och som förlorat två barn i kriget, fick själv vårda och bära morfar till vårt utedass. I detta armod växte jag upp utan trösterika böner till någon barmhärtig Gud med änglar och helgon i himlen.

Jag gick på alla mässor, dop, bröllop och begravningar.

Mormor sa att Gud, Jesus, den helige anden och Jungfru Maria blott var fantasmata. Fantasifoster. Som spöken. De var inga pålitliga figurer att hänga upp sitt liv och hopp på. Religion var de rikas påfund, menade mormor. 

”Jag ställde mig på tå för att pussa på ikonerna och slickade i mig nattvarden.”Foto: Shutterstock

Eftersom det varken fanns telefon, tv, radio, tidningar eller böcker i vårt lilla ruckel smög jag ofta i väg till den lilla kyrkan på kullen med milsvid utsikt över det kuperade landskapet. Kyrkklockorna som klämtade varenda timme var byns bultande hjärta. Jag gick på alla mässor, dop, bröllop och begravningar. Jag ställde mig på tå för att pussa på ikonerna och slickade i mig nattvarden. Prästen i svart långklänning och silvervit hårknut nöp mig i örat när jag gjorde korstecken med fel hand. 

”Lek du i kyrkan men sluka inte deras nys om pärleportar och paradis” sa mormor. ”De rika säger så för att hålla oss fattiga på mattan. För att vi ska lyda och lida i tystnad. För att de ska få njuta av sitt paradis här på jorden ostörda medan vi ska se fram emot ett liv efter döden. Ett liv som aldrig kommer.” Det var ju bistert besked för en fyraåring som mest bad Gud hämta hem mamma. Ibland mjuknade mormor:  

”Om du möter den Allsmäktige i kyrkan kan du väl passa på att fråga varför han ger mer till dem som redan har och tar från oss som inget har? Fråga honom varför vi redan lever i helvetet och måste kämpa för varenda brödbit?”

Han lät min familj slitas sönder av krig, kriser och katastrofer.

Även om mormor inte gillade Gud måste Gud ha gillat mormor. Till skillnad från andra bybor bad hon nämligen aldrig om något. När vi satt på mjölsäckar i skuggan och trädde tobaksblad på stora stålsvärd var Gud ständigt närvarande i sin frånvaro. De svartklädda tanterna vävde in Herren i varannan mening: ”Må Gud förlåta honom, Må Gud förbarma sig över hans själ, Må herren lindra smärtan… ” De kallade på Gud dagarna i ända, alltifrån när deras barn blödde till när regnet uteblev eller elavbrotten tvingade oss att leva i mörker. Tills mormor utbrast: ”Sluta störa Gud, för guds skull.”

”De svartklädda tanterna vävde in Herren i varannan mening.”Foto: Shutterstock

 

Jag var ganska sur på Gud för att han lät min familj slitas sönder av krig, kriser och katastrofer. Han lät dem fly flera gånger och börja om under en kort livstid. Hur kunde han låta min mormor förlora två barn i kriget och tigga på gatorna för att rädda livet på sina andra barn? Hur kunde han låta sin egen son korsfästas? När jag frågade prästen hytte han med fingret och sa: ”Du skall icke ifrågasätta Gud. Han vet vad han gör”. 

Den andra kulan träffade det enda pappa fått med sig från Sverige.

Mormors gudar var livs levande människor som offrade sina liv för andra. De var små människor med stora hjärtan som delade med sig av sitt bröd och sin nöd. De var hjältar som morfar som vi inte ens hade råd att begrava. Det höll jag med henne om. Men ateismens krassa realism utan förskönande filter gav ingen förtröstan att finna uppåt. Så jag fortsatte både be och tro.

Det tog tre år för Gud och den heliga modern att hörsamma mina böner och lindra min mammalängtan. En dag kom mamma och hämtade mig och plötsligt var vi i Rinkeby där det bodde en massa gudar bakom betongfasaderna. 

När vi inte fick stanna i Sverige tog pappa jobb på oljetankern Ithaki Sailor som korsade de sju haven. Innan avfärden hade hans kusin gett honom en gammal ikon på Maria och Jesusbarnet. I New Orleans blev pappa och hans kompis jagade och rånade i skogen. Två skott avlossades. Pappas kompis föll till marken mitt i en mörk skog långt från sitt Ithaka. Den andra kulan träffade det enda pappa fått med sig från Sverige – hans träsko. Den dagen blev pappa troende. Även om han aldrig blev guds bästa barn. 

Tron blev min snuttefilt och tröst

Min barnatro förstärktes när jag senare som vuxen kände mig som mest ensam och sårbar i samband med hot från nazister. Tron blev min snuttefilt och tröst. När jag inte hade någon att luta mig mot inbillade jag mig att Gud hade min rygg. 

Nu ringer jag min mamma som sitter ensam och sjuk hemma i Rinkeby. Jag hinner knappt ställa den svåra frågan innan mamma svarar: ”Jag går ju inte ens till kyrkan levande, varför ska jag gå dit död? Bränn mig bara”.

Foto: Wikimedia commons

Min pappa däremot går i gång: 

”Gode Gud, sa alltid min mor som aldrig trodde på Gud. Ändå sitter hon där i paradiset och luktar på blommorna och matar fåglarna. Begrav mig bredvid min mor på Spånga Kyrkogård. Då kommer ni mina döttrar titta till mig och plantera någon maskros. Annars kommer jag och biter er. Sen kommer jag till paradiset för att jag aldrig har gjort något ont. Medvetet i alla fall. Jag pratar ofta med Gud. Han säger: ”förvänta dig inte allt”. Men jag har nästan fått allt. Kolla mina kristalltänder. Jag trodde de var plast men sköterskan sa att jag fick kristall för att de tycker så mycket om mig. Alla älskar mig. Mina döda vakar över mig. Du kommer också till paradiset. Men det dröjer.” 

 

Av Alexandra Pascalidou 

Alexandra Pascalidou är journalist, programledare och författare

 

BARNATRO – TIDIGARE DELAR