Karin Boye har klätts i popskrud

RECENSION. När Kompani Giraff tar sig an Karin Boyes tidiga dikter i cirkuskonserten ”Moln” har de bjudit in musikerna Jonathan Johansson och David Lindvall, som spelar live tillsammans med Josefin Runsteen på fiol och slagverk. Uttrycksfullt gestaltar cirkusartisterna Axel Ahl, Benjamin Beaujard, Elaine Briant och Sara Runsten de unga, sökande våndorna i Boyes diktning. 

Framför musikerna breder en avskalad miljö ut sig med ljus, kostym och scenografi i pastellkalla färgskalor. Över scenen böjer sig jättelika figurer - en blandning mellan gatlampor och blomstjälkar. Akrobaterna möter vi första gången iklädda tältlika, beigea dunjackor framför varsitt miniatyrhus med upplysta fönster. Som nykläckta barn kryper de upp ur sina puppor och tittar som en sorts Flickan med svavelstickorna mot de små fönstren. 

Sedan tar sprången ut mot världen vid och de svingar sig genom, över, mellan varandra i ett böljande tempo. Ett sug går genom min mage under de våghalsiga hoppen eller när någon till synes hjälplös hänger högt uppe i en blomlampa. Det är ömsom lek och gemenskap, ömsom bråk och svek. De fyra visar upp ett njutbart, jämt ensemblespel som bryts av i några efterlängtade soloinsatser. Som när Elaine Briant, under de få stunder när musiken tystnar, orimligt mjukt häver sig över, smyger runt på, de fyra små små husen. 

”Moln” är ett fjäderlätt drömspel till brädden fyllt av pockande Boye-melankoli.

Regelbundenheten i rytm och form hos Karin Boye, i kombination med ett ganska direkt tilltal trots teman som existentiell svärta, brustenhet och ensamhet gör henne tacksam att tonsätta. Johansson/Lindvall har klätt Boye i en atmosfärisk popskrud som fyller hela salongen och skulle kunna stå som en konsert för sig. Upprepning av fraser är ett verktyg som driver musiken framåt och tillfällen när texten verkligen kan träder fram. I ett drömspel som ju ändå ska vara förankrat i Boyes dikter skulle jag annars önska en tydligare textförmedling i Johanssons sång. I Stina Oscarsons manus finns fragment av Boyes dikter, inlästa av ensemblen eller Karin Boye själv. Detta tredje ben i ”Moln” förblir rätt vag i förhållande till resten. Livemusik, text och rörelse bråkar ibland om min uppmärksamhet och mitt fokus blir splittrat.

Det är i stunder när musikens tempo ökar samtidigt som ljuset växlar fort, en röd boll faller ned på golvet och barnens lek intensifieras och blir hotfull som det här dramats olika delar verkligen integreras. Att Johansson sjungande går fram till scenkanten i slutet snarare bryter scenens förtrollning än utvidgar. 

”Moln” är ett fjäderlätt drömspel till brädden fyllt av pockande Boye-melankoli. Ett berättande, även för en yngre publik, med befriande djupt allvar.

Av Channa Riedel

Channa Riedel är skribent och musiker.

Lunch med Montelius: ”Jag gick i pausen”

PODCAST. Sjukvikarien Anna Hellgren älskar tv-serien ”Yellowjackets”. Gunilla Brodrej älskar inte operan ”Löftet” och gör kvällen till en walk of shame.