Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag är så glad att jag hade Liv Strömquist

Liv Strömquist. Foto: LIVIA ROSTOVANYI
"Einsteins fru" från 2008 har precis kommit i nyutgåva.

Liv Strömquists klassiska seriealbum "Einsteins fru" ges ut på nytt.

Ida Ölmedal minns sitt feministiska uppvaknande och finner en bok som står sig väl.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SERIER | RECENSION. Jag är så glad att jag hade Liv Strömquist att hålla i handen som tonåring. 

Det slår mig när jag bläddrar igenom den reviderade nyutgåvan av ”Einsteins fru”, som kom första gången mitt studentår 2008. 

Någon var ju tvungen att berätta om det: kvinnliga gudar som gömts undan i religionshistorien, kvinnliga hjältar som baktalats av sina egna makar, kvinnor som inte fått credd i största allmänhet. Men om det gjorts med veckad panna i stället för med ett lurigt leende kanske man hade fått för sig att det inte var absurt och löjligt. 

"Einsteins fru"

I "Einsteins fru" listar Liv Strömquist historiens sämsta pojkvänner, från den självömkande Edvard Munch som anklagade sin flickväns onda andar när han sköt sig själv i fingret, till just Albert Einstein, som drog från sin fru och vägrade att ge credd för hennes del i forskningen. I en annan serie slår hon fast att barn är kristdemokrater (de vurmar för kärnfamiljen, förespråkar hemmafruar och är besatta av gamla traditioner). Och hon djupdyker i fenomenet kvinnliga konstnärer som ägnar sina liv åt att vårda manliga ”genier” – för att själva alls få komma i närheten av Konsten. 

Som sagt, deppigt. Men de här serierna gjorde ändå mig fri på den där tiden.

För en nyfrälst gymnasiefeminist var Liv Strömquist det omöjliga: hon var den coola tjejen som flabbade med andra tjejer medan killarna storögt såg på, motsatsen till en vanlig skolrast.

Dessutom stod hon för en punkig konstsyn, att skapa för att ha kul och inte för att vara bra: ”Om det blir dåligt – so sew me." Tillsammans med Annika Norlin sprängde hon nog perfektionismens bojor för många tjejer i min generation.

Liv Strömquist 2008 och 2018

Liv Strömquist slog igenom genom att göra motsatsen till vad som ansågs vara bra serier. Hon var plakatpolitisk. Hon var moraliskt upprörd. Hon skrev på näsorna så de blödde. Drastisk och hård.

I veckan hörde jag henne sucka över gapiga politiska aktivister i podden "Lilla drevet". Det där raka, plakatiga tilltalet har kanske mainstreamifierats via ung nätvänster och influencers – det tycks i alla fall oroa eller åtminstone tråka ut henne numera. 

Men jag skulle fortfarande rekommendera "Einsteins fru" till vem som helst, men särskilt till en nyfiken gymnasist.

 

LÄS MER – Ida Ölmedal: Ett barn skulle nog göra det här bättre, SVT 

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida.

Lyssna på hennes podd, "Ekman/Ölmedal: Sex samtal om män".