Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Innan covid skilde pengar mig från mormors kramar

Foto: OLLE SPORRONG
Alexandra Pascalidou som barn.
Foto: Privat / Privat

”När får jag krama mormor?” Det är en fråga många barn har ställt under pandemin.

Alexandra Pascalidou kastas tillbaka till sin egen uppväxt där det inte var ett virus utan ekonomi och geografi som stod i vägen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. När får vi krama mormor igen? Den frågan ställer sig människor världen över sedan pandemin paralyserade, distanserade och isolerade oss alla. För många med mig är dock frågan alltför välbekant. Under min barndom ställde jag ständigt samma fråga till min mamma. Precis som folkhälsomyndigheter saknade hon spåkulor och specifika svar.

Jag var tre år när mamma jobbade i en fabrik långt borta och lämnade mig hos min mormor. I nästan tre år nattade mormor mig med minnen från krigen som hon överlevt men som skördat halva min familjs och släkts liv. Hon väckte mig med varm mjölk med skinn på innan vi mjölkade kossorna, matade hönsen, grävde upp potatisen ur jorden och bar morfar till utedasset. När byborna tillrättavisade mig för att jag kallade mormor för mamma svarade jag: ”Mamma kallar ju också henne för mamma”.

Tre år senare stod min svartklädda mormor gråtande kvar medan vi satte oss på ett tåg som tog oss från ett utarmat förflutet till en löftesrik framtid. Från Europas sydspets till dess nordspets tog det tre, tårfyllda dagar där jag plågade min mamma med frågan: ”När får jag krama mormor igen?” 

Eftersom mormor aldrig fick gå i skolan kunde vi inte ens brevväxla.

Migration har i alla tider tvingat människor till distansering och isolering. Och det var verkligen värre förr, innan mobiltelefonerna, paddorna och facetime-funktionerna uppfanns. Eftersom mormor aldrig fick gå i skolan kunde vi inte ens brevväxla. Ibland spelade vi in kassettband som vi fyllde med kärleksfulla hälsningar innan vi skickade i väg dem. På söndagarna samlade vi ihop en näve enkronor och gick ner till telefonhytten vid Rinkeby-macken för att ringa den grekiska byns bensinmack. Där fanns en gigantisk telefon och när vi ringde ropade tant Georgia i en trattmegafon: ”Sofia, telefon till dig från dina barn i Tyskland eller Sverige”. Så haltade mormor ner för backen och flämtade fram sin längtan i luren.

Alexandra Pascalidou med sin familj.
Foto: Privat / Privat

Det var inga virus i vägen. Det var geografi och ekonomi. Det var för långt och för dyrt för att få kramas. Även om vi visste att avståndet mellan det gamla och det nya landet aldrig skulle krympa visste vi inte heller när vi skulle ha råd att åka ner till mormor och morfar igen. Så dog de senare, en efter en, utan att jag kunde ta farväl.

Ingen annan har präglat mig mer och satt så djupa avtryck i mitt hjärta.

Distansen till trots har ingen människa betytt mer för mig än min mormor. Ingen annan har präglat mig mer och satt så djupa avtryck i mitt hjärta. Det är måhända en klen tröst till alla som senaste året har saknat sina älskade äldre. Alla som precis som jag saknat roten till vår existens och vår historia. De som burit dem som sedan burit oss. De som fostrat dem som fostrat oss. De som älskat dem som älskar oss.

Nu har ju inte heller alla förmånen att ha fantastiska far- och morföräldrar. Det finns även såriga, trasiga familjerelationer. Men alla behöver vi upprätta och upprätthålla relationer med dem som gått före och dem som vet mer. Bortom blodsbanden. Vi behöver varandra i livets eviga kretslopp.

Alexandra Pascalidou med familjen.
Foto: Privat

När jag gick på ett svenskt fritids där jag kände mig väldigt ensam för att jag knappt kunde språket låtsades jag att en äldre tant som hette Signe var min mormor. Hennes mjuka, fårade händer i mina fyllde tomrummet efter mormor. När pandemirestriktionerna helt är över borde vi alla adoptera var sin mormor och morfar. De som på ålderns höst hänvisats till en trist tillvaro utan social samvaro.

Hennes mjuka, fårade händer i mina fyllde tomrummet efter mormor.

”Mamma när får jag krama mormor?” frågar min tolvåriga dotter som tvärt tar mig tillbaka till min barndoms eviga längtan. Min mamma och pappa som bor i var sin liten lägenhet i Rinkeby är ensamma och sjuka. Nu när de behöver oss mer än någonsin kan vi bara hjälpa till genom att riskera det lilla liv de har kvar. Djupt tacksam över teknologins framsteg ringer jag och dottern på facetime. Ibland tar vi ändå tunnelbanan och hälsar på, maskerade och medvetna om att det kan vara ödesdigert. Ensamheten är ett straff. Ett urgammalt, universellt och väl beprövat straff som bryter ner människor. Vi är sociala djur. Att vara människa är att vara en del av en gemenskap. En mikroskopisk beståndsdel i ett större sammanhang. En kugge i ett ständigt snurrande hjul. Utan våra äldre, våra band bakåt, blir vi blott rotlösa trådar som vajar i vinden utan mål och mening.

Pandemin må ha fjärmat oss fysiskt men förhoppningsvis har den också fört oss närmare varandra. Ty kriser kommer med insikter. De tvingar fram genomgripande omvärderingar av allt vi tidigare tog för givet. Som en simpel beröring. En vänlig gest. En trösterik klapp på kinden i tystnader som inte kan förmedlas genom telefoner. När allt är över kan och måste vi ta oss tiden att nära våra nära relationer. Att fylla famnen med dem som fattats oss. De vars frånvaro har fått oss att inse deras värde. 

Mormor och morfar och farmor och farfar och världens alla sårbara skapelser.


Alexandra Pascalidou är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.


KRAMA BARNBARNEN

Covid 19-pandemin separerade generationerna från varandra. I nyhetsförmedlingen ställdes gång på gång frågan ”När får mor- och farföräldrarna krama barnbarnen igen?” 

Och de som inga barnbarn har undrade varför äldres värde bara mättes i den relationen. 

Expressen Kultur bad några av Sveriges främsta kulturskribenter och författare skriva om ett år av längtan och om bandet mellan barn och äldre.

Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.