Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett ickebinärt barn kämpar mot ensamhet och äckel

Ylva Karlsson.Foto: KAJSA GÖRANSSON / RABÉN & SJÖGREN
Foto: RABÉN & SJÖGREN
Hanna Höglund.Foto: YLWA YNGVESSON

Litteraturen var länge svältfödd på skildringar av icke-binära erfarenheter hos unga.

Hanna Höglund berörs av en blandning av science fiction och ensam smärta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vissa böcker är tidsmaskiner som tar sin läsare inåt, bakåt i tiden, borrar ett djupt hål i hjärtgropen och förändrar en, kanske för alltid. Det är stora ord, men när det gäller Ylva Karlssons och Sofia Falkenhems ”Månen, varelsen och jag” är det precis så det är. Upptäckte jag i fredags.

När jag var ett litet ufo i landsorten på 80-talet fanns inte orden för det ickebinära varande som den här boken om lågstadiebarnet Månne, som är varken tjej eller kille, gestaltar.

Vad hade hänt om de funnits? Vem hade jag varit då? Vem hade jag vågat vara? Det fanns inte ord då. Men nu, efter böcker som ”Månen…” och Jenny Jägerfelds ”Brorsan är kung” gör det det.

Det är så naket berättat att det gör ont.

Och Månne som själv har koll på Jägerfeld vet att det inte är hen som är problemet utan resten: släkten som tycker att trans är trams, sexorna som förföljer hen på rasten.

Det är först i mötet med samhället som glappet mellan det som är Månnes kropp och riktiga jag blir ett problem. Det är då den del av Månne som befinner sig utanför mallen börjar växa och blir till en egen slemmig, äckelvarelse som går överallt dit Månne själv går. Det är så naket berättat att det gör ont.

Fantasyn här, för det är dit Ylva Karlsson ofta beger sig i sina berättelser, är Månnes inre rum. Den fredade zonen där hen kan vara sig själv fullt ut. Men när trycket utifrån blir för hårt försvinner också den fristaden och då sitter man där och gråter i soffan så boken blir bucklig.

Att få se att det finns andra ”ibbisar” – ickebinära.

Vem hade jag varit i dag om Månne hade funnits när jag var liten? Jag kan inte släppa det. Det som räddar Månne är vettiga föräldrar, kompisar som fattar och ett tredje omklädningsrum på simhallen. Att få se att det finns andra ”ibbisar” – ickebinära. Att inte vara ensam.

Och allt det här fångar Sofia Falkenhems teckningar på pricken. I Månnes stora, becksvarta mangaögon speglar hon känslan av att vara iklädd en tjejkostym eller killkostym som är så trång att det är svårt att andas.

Efter det kan ingen vara densamma.

 

ROMAN

YLVA KARLSSON

Månen, varelsen och jag

Illustration Ylva Falkenhem 

Rabén & Sjögren

Ålder: 6-9

 

Hanna Höglund är kritiker på Expressen Kultur.

 

 

”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.