I parken kan vad som helst hända

Sara Stridsberg.
Foto: OLA KJELBYE / Mirando
Therese Bohman.

Sara Stridsberg samarbetar med illustratören Beatrice Alemagna i nya boken ”Vi går till parken”.

Therese Bohman dras in barnets lek där parken också är en symbol för ett Nangijala eller Landet i fjärran.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att vara barn är att ha tillgång till ett oändligt antal världar. I leken finns möjligheten att ge sig hän åt dem så till den grad att de framstår som lika verkliga som någonsin den riktiga verkligheten. Det är en uppslukande känsla: Att ha ett revir som bara tillhör en själv och eventuella medlekande, oåtkomligt för vuxenvärlden. 

Det är den känslan ”Vi går till parken” kretsar kring. Med text av Sara Stridsberg och bilder av den till Almapriset nominerade illustratören Beatrice Alemagna berättar ett vi om parken – en snudd på magisk plats där vad som helst kan hända: nya vänner, äventyr, något oväntat. 

Foto: Mirando

Samtidigt väcker texten frågor. Tiden i parken verkar följa sin egen rytm, och meningar som ”Vi vill inte tillbaka dit där vi var innan” eller ”Parken … är landet utanför” öppnar för att den kan förstås som en symbol för något metafysiskt – ett Nangijala eller Landet i fjärran, en tillvaro bortom denna. Det är en ambivalens som skulle kunna ses som ett enkelt argument för god konst: texten rör sig på två olika plan. 

Men jag undrar över poängen med en sådan nivå i texten: Vilka är vi:et som berättar? Vad har vi:et för tillvaro? Varför har vi:et ett sådant behov av parken? Texten svajar mellan den uppslukande leken och parken som tillflykt från något det aldrig riktigt redogörs för. Dessutom känns vissa av Stridsbergs rader, lagda i munnen på ett barn, inte trovärdiga: ”Det sägs att vi kommer från stjärnorna. Vi vet inte så noga, men vi går till parken” låter i mina öron kokett, och som en vuxens försök att härma barnets hisnande hopp mellan existentiellt och trivialt.

En sandlåda ser ut som en strand av Turner, med blågrå skyar och löfte om annalkande regn.

Ja, det vilar något tillrättalagt anspråksfullt över texten, som inte hjälps av bokens format. Den är stor och massiv, med sidor så tjocka att det tar en stund innan man reflexmässigt slutar försöka sära på dem eftersom det känns som att man råkat ta flera på en gång.

Foto: Beatrice Alemagna / Mirando
Alma-prisade illustratören Beatrice Alemagna.
Foto: Jake Green / Mirando

Finast är Beatrice Alemagnas bilder. De blandar gouache och pastell, några är så mörka att man först får leta med ögat efter landskapet i dem, andra har laseringar får dem att sjunga som av ett ljus inifrån. Här syns trädkronor i lysande gult och rött som hälsar till Per Kirkeby, gängliga, liksom skälvande trädstammar som hos Egon Schiele, en sandlåda som ser ut som en strand av Turner, med blågrå skyar och löfte om annalkande regn. Samtidigt klarar sig bilderna bra utan texten, som de ofta tycks frikopplade från.

Som helhet håller ”Vi går till parken” inte riktigt ihop. Den framstår som en coffee table-barnbok – en vacker och imponerande produkt, men med ett ärende som förblir oklart.


BILDERBOK

SARA STRIDSBERG (TEXT) OCH BEATRICE ALEMAGNA (BILD)

Vi går till parken

Mirando bok, 74 s.


Therese Bohman är författare, kritiker och konstredaktör på Expressen Kultur.


Rättelse: I en tidigare version av artikeln stod det felaktigt att illustratören Beatrice Alemagna är vinnare av Almapriset. Korrekt är att hon är nominerad till priset.