Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hur pratar man med barn om självmord?

Jenny Jägerfeld.Foto: Hugo Thambert

Jenny Jägerfeld har skrivit en roman för unga om när en förälder tar livet av sig.

Gunilla Brodrej läser en berättelse om sorgen, skulden och hur man går vidare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Det går nog inte att komma över en närig anhörigs självmord, inte helt. Där man står mitt i sorgen är det stumt, kallt och svart. Hur ska man komma igenom och ut på andra sidan. Hur ska man prata med ett barn om självmord? Hur tar man sig förbi språklösheten?

Jenny Jägerfelds nya roman för mellanåldern handlar om Sasha, 12 år, vars mamma har tagit livet av sig. Hon lämnar sitt barn i en sorg som innehåller både skuldkänslor, förvirring och vrede. 

När boken börjar är Sasha rädd, rädd för att gå till graven, rädd för att bli som sin mamma. Som att självmord skulle smitta. För att inte hamna i samma situation författar hon rådigt en lista med sju punkter som hon måste hålla sig till. 

Inte hund

"Försök inte ta hand om nåt som lever", är den mest smärtsamma av dessa punkter och den står i vägen för Sashas högsta dröm, en hund. Men hon kan inte tillåta sig själv att skaffa en för att den en dag skulle bli övergiven, precis som Sasha.

Sedan handlar det om att undvika skogen och böcker, sånt som mamma gillade. Men den viktigaste punkten handlar om skratt. Mamma grät jämt och hon får människor att gråta även efter sin död. Sasha, däremot, ska få dem att skratta. En smula övertydligt, men ändå. Hon ska lyckas med stå-upp, "Bli Comedy queen", utan att ha nån naturbegåvning för det.

Pojke med snippa

Jenny Jägerfeld är utan tvivel en av våra absolut bästa författare av ungdomslitteratur. 2016 kom "Brorsan är kung" om en helt vanlig pojke, som föds med snippa. Hennes Augustprisade "Här ligger jag och blöder" (2010) om en orolig 17-åring med huvudet fullt av frågor är en av de mest originella ungdomsböcker jag har läst. "Comedy queen" är mindre frifräsande i sin stil, men har element som gör fiktionen intressantare än andra i samma kategori, som Sashas intresse för atomnummer, en siffermystik som får berättelsen att lyfta och bottna på samma gång. Mamman blev 36 år gammal, "trettiosex är atomnumret för krypton. Det är en ädelgas som är väldigt sällsynt i jordens atmosfär". 

 

LÄS MER – Björn Barr: "Brorsan är kung är en revolution i det lilla"

 

Upplösningen är närmast beskäftig [spoiler alert]: Psykologen på Bup är jättebra, stand-up-debuten blir succé, och hon får verkligen en hundvalp på slutet. En av dessa högvinster i livets lotteri hade varit fullt tillräcklig. Men kanske måste man ta i lite när man skriver en sådan här roman. Kanske är den här boken det enda som finns till hands när ingen vuxen vågar prata om det och Bup-psykologen faktiskt inte alls är bra. Då gäller det att kunna inge hopp i det läsande barnet.

 

Roman

Jenny Jägerfeld

Comedy queen

Rabén & Sjögren

Ålder 10+

Gunilla Brodrej är kritiker och ungkulturredaktör på Expressens kultursida. 

Läs fler texter här.