Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hur ska jag kunna trösta min farfar?

Salomon Schulman.
Foto: OLLE SPORRONG

I ett oväntat ögonblick får Salomon Schulman en uppenbarelse av sin döda farfar som talar till honom.

Författaren skriver i Ungkulturens sommarserie om bandet till dem som inte längre lever, men ändå finns med oss.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. Det var i går. Mitt första besök på varuhuset sedan viruset kom. På väg ut tittade en dam så konstigt på mig; ögonen var gula liksom hennes flätor, gulare än Guldfynd vid utgången. Klänningen var askgrå och hon dansade fram till mig. Är du Shloyme, frågade hon med djupaste mansröst, likt en bas i en ryskortodox kör.

Hur kände vederbörande till mitt namn, tänkte jag förundrat.

Visst, svarade jag och pekade förmanande på tvåmetersdistansen.

Shloyme, vet du var min son Abraham finns? Jag har sökt överallt utan att finna honom. 

Då får du leta vidare, sa jag uppfordrande till damen.

Men varför talar hon jiddisch med mig? Hennes läppar som var formade likt ett häpet O rörde sig inte.

Jag söker Avremele, lille Abraham – som om O med sin askgrå klänning och dova mansröst tappat bort sitt barnbarn. 

Varifrån kommer ni, sporde jag i all min runmärkta neutralitet så svensk jag är.

Var är han? kvider rösten förtvivlat. Jag har vandrat jorden runt mellan Vladivostok och Vancouver, från Sydney till Surabaya – men nisht.

Var började ni er vandring, frågade jag denna häpna O som inte låtsades om mig med minsta lilla blick. Men djupt ur hennes stämband brummade Krośniewice! 

Jag blev förskräckt. Det var där min far var född, en shtetl mitt i det polska slättlandet där judar bott sedan medeltiden och var fattiga som kyrkråttor – Gud förbjude –synagogemöss...

O avbröt mig, eller snarare den där rösten: Jag följde med Moses, Skender och Chava till himlaporten, men vart tog min Avremele vägen?

Jag har sökt överallt utan att finna honom.

Nu äntligen fattade jag. En dum svensk som jag inbillar sig att blankettliknande svar berättar den oförblommerade sanningen – som då gick upp för mig likt en välriktad uppercut. Mina ögon riktades mot himlen, lika mulen och grå som jag själv blivit med åren.

Hela min kropp skälvde: Detta är en dibbuk skrek det i mitt inre. Jag hade bara hört talas om sådana väsen av min far. Om själar som lämnat i dödsögonblicket och flyger vilset runt i den fysiska världen och finner boning i livslevande människor, helst nervvrak. Där stod den rågblondflätade O och dissade min närvaro, medan hennes innanmäte kastade sig över mig likt en själslig kannibal. Ville dibbuken ta mig i besittning efter att ha tröttnat på sin nuvarande kvinnliga karantän?

Käre Shloyme, mullrade dibbuken som om det ekade långt nere i Hades, och sa att han själv också hette Shloyme.

Ett av få fotografier som finns av Salomon Schulmans farfar.
Foto: Privat
Salomon Schulmans pappa.
Foto: Privat / Privat

Farfar, det är farfar! Innanför den buken talar farfar som en annan Jonas i valen: till mig, till hans barnbarn. Och han frågar efter sin son!

Lever du fortfarande, frågade jag.

En dibbuk lever i all evighet om Gud så vill. 

Mördades du inte i Chelmno, gasades som mina onklar, min faster och kusinerna? 

Han rosslade till och förklarade att han saknade sin Avremele i bussen och att sankte Per gav honom dispens från Paradiset för att leta efter den förlorade sonen.

Jag ville inte förråda min far/hans son utan frågade hur livet hade varit i Krośniewice innan tyskarna kom.

Ville dibbuken ta mig i besittning efter att ha tröttnat på sin nuvarande kvinnliga karantän?

I stället för svar började han nynna på fromma judars vis, ordlöst men ändå med en talande moll. Han hade varit synagogetjänare i alla sina år bortsett från en tvångskommendering till tsararmén. Så vemodigt det lät nedanför strupen. O hade nu fått syn på en kraxande kråkfågel. Hon matade den med sina torra brödskalkar medan hennes invärtes sång vävde in mig i dibbukarnas värld.

Hur ska jag trösta min farfar, min zayde? Död men ändå så levande och framför allt så närvarande? Medan jag funderade gick det upp för mig att hans heliga melodi var en ödesdiger slinga ur ett olycksaligt bröllop. Var det hans eget? Hans hustru hade ju dött i unga år och byns revolutionärer hade stormat läkarens praktik och slagit sönder den – för att denne inte ryckt ut till hjälp. Var denna sång, ”de dödas dans”, i själva verket en varning åt mig? Han ville ju ha reda på sin sons öde.

Jag höll inne med att han lyckats fly till Ryssland, där min Shloyme en gång tjänat den blodbesudlade armén, om än under annan ledning. Egentligen ville jag höra farfars berättelse.

Hans övergivenhet bakom O:s adamsäpple: tyskarna hade rivit bort hans skägg som en sista förnedring innan han knuffades upp i kvävningsbussen – detta var allt annat än vad jag upplevt i pandemins isolering. 

Sången tystnade. Där stod vi alla tre, och molteg – typen O och två Shloyme.

Min självömkan var som bortblåst. Skulle jag läsa dödsbönen, kaddish, för att hedra farfar? Var det tröst nog?

Jag upplevde min nutid i O:s likgiltighet och giltigheten att hon bar på en orolig själ häftad mellan sina stämband, som bar på min plågade farfars jakt efter sin förlorade son. En sorgens saknad skilde oss åt, en hudlöshet som bara två Shloyme kan uthärda i närvaro av ett annat mänskligt väsen.

Avremele är död, sa jag och grät. Det blev tyst…


Salomon Schulman är läkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida.


KRAMA BARNBARNEN

Covid 19-pandemin separerade generationerna från varandra. I nyhetsförmedlingen ställdes gång på gång frågan ”När får mor- och farföräldrarna krama barnbarnen igen?” 

Och de som inga barnbarn har undrade varför äldres värde bara mättes i den relationen. 

Expressen Kultur bad några av Sveriges främsta kulturskribenter och författare skriva om ett år av längtan och om bandet mellan barn och äldre.

Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.