Hur ska det gå för alla dessa hundar?

RECENSION. Många barn (och några vuxna) har fått sin heta dröm om en hund uppfylld under pandemin. Det har dykt upp hundvalpar överallt. Igår såg jag ett barn och en pappa med en liten terrier. Barnet ryckte plötsligt i kopplet som om det hivade in en hink. Hunden tittade förvånat på sin förare. 

Jag såg en stor chihuahua som var knuten till en barnvagn. Mamman gick av och an på en grusväg för att söva sitt barn. Jag såg en pappa på väg till skolan med sitt barn och en liten brun hund som såg ut som den kom från leksakshyllan, hunden försökte stanna lite bakom dem och bajsa, men husse och skolbarn hade blicken stadigt framåt.

Jag ser dessa ekipage av barn och hundar och förstår inte hur de får det att funka. Vi sa nej nej och åter nej tills vår yngsta dotter var så gammal att hon kunde ta eget ansvar. Då gav vi med oss. Och inget har varit sig likt sedan den dagen. Det gick inte att låtsas som något annat. I somras hörde jag den nyblivne hundägaren Claes Elfsbergs desperata frågor till Kennelklubbens ordförande när Elfsberg vikarierade som programledare i P1: Det är ju helt omöjligt att lämna hunden ensam! Hur ska människor göra?

Tre Almaprisade författare har fått sina hundböcker översatta i år, Meg Rosoff kom med en ny bok i sin serie, ”En duktig hund på vift”. Och nu finns två riktigt bra bilderböcker också, Kitty Crowthers ”Jag vill ha en hund” kom på senvintern och Baek Heenas ”Jag är en hund” helt nyligen. Crowthers handlar om att äntligen få sin önskan uppfylld, men den handlar också om att försöka passa in. 

De andra flickorna på skolan har ju hundar, dessutom med finare raser. Och när Millie äntligen får sin efterlängtade hund kommer den från ett hem med övergivna hundar. Kärleken till hunden blir prövad. Men Kitty Crowther slutar berättelsen som en saga ska. En främmande farbror menar att Millies hund är ytterst sällsynt och av förnäm japansk ras, med ovanliga förmågor. 

Den fula ankungen visar sig så att säga vara en svan. Crowthers komiska och färgglada acrylpenne-teckningar lyser här och där i neon-orange. Uttrycksfulla pepparkornsögon och streckade ögonbryn uttrycker precis hur hemskt det kan kännas att vara utsatt för andra flickor (och hundars) kritik. Men det där är glömt, i det glödande magiska sagoslutet.

Bilderbokskonstnären Baek Heena är också tillbaka med sina bjussiga skulpterade mini-världar. I ”Jag är en hund” berättas en fyrfota väns vardag ur hundens perspektiv. En liten Jack Russell-liknande gynnare har hamnat i en familj som består av pappa, farmor och ett barn som heter Dongdong. 

Det är stora kontrasten mellan att ha sällskap och att bli lämnad ensam. Det stillastående ensamma vilandet och den äventyrliga efterlängtade promenaden som avbryter ledan skildrar Heena med ljuvlig kreativitet. Dramatiken inträder på kvällen och natten för barnet Dongdong bjuder oförståndigt nog på fiskchips och hunden blir dålig i magen, bajsar inne och blir utskälld och utkörd av pappan. Men märk väl utan att Heena moraliserar eller placerar ut pekpinnar. Hon är ju trots allt en Alma-pristagare.

Så kan det helt enkelt gå när barn och hundar delar hem. Men slutet har den finaste bilden. Då har Dongdong krypit ner på balkonggolvet med sin hund, svept filten om dem båda och där ligger de nu och sover. Trygga och tillsammans. 

Slutbilden på insidan av bokens pärm är en närbild på Dongdongs pyjamas, vit med bruna prickar. Och tittar man på insidan av bokens början är det en närbild av hundens päls, vit med bruna fläckar. Barn och hund hör ihop. Det är så det ska vara även om det blir fel ibland och även om det kostar på. Men ändå. Jag tycker lite synd om alla dessa föräldrar som försöker hantera övertalningskampanjer. Jag stöder era nej. En hund är underbart men ett jädra åtagande. Precis som barn.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

Kulturens Magda Gad

Alex Schulmans attack på selfieministern Amanda Lind och Göran Perssons önskan om en bildad partiledare. Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius och Gunilla Brodrej.