Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hungerspelen är tillbaka – så bra är den nya boken

Foto: BONNIER CARLSEN
Suzanne Collins.Foto: TODD PLITT / AP TT NYHETSBYRÅN
Hanna Höglund.Foto: YLWA YNGVESSON
Suzanne Collins.Foto: Todd Pitt / Bonnier Carlssen

”Balladen om sångfåglar och ormar” är vårens stora boksläpp för alla som älskade Hungerspelen.

Hanna Höglund läser en roman som passar utmärkt in i mytologin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”En pojke med en klubba som slår ihjäl en annan pojke”. Det är mänsklighetens naturliga tillstånd om man får tro doktor Gaul, den tonårige Coriolanus Snows mentor i ”Balladen om sångfåglar om ormar”. Volumnia Gaul är en av de viktigaste i Suzanne Collins nya bok om Panem, ett framtida, postapokalyptiskt USA polariserat till sin spets, där man antingen bor i centralmaktens Kapitolium eller är livegen i ett av tolv distrikt.

Gaul är den psykopatiska forskare och politiska strateg som genom rå krigsfilosofi groomar den av kriget traumatiserade överklasspojken Coriolanus till att bli det presidentmonster han blivit känd som i tre Hungerspelsböcker – och filmer om den motvilliga frihetskämpen Katniss Everdeen. 

Lär göra få Katniss-fans besvikna

Efter ett 00-tal präglat av J. K. Rowlings Harry Potter och Stephenie Meyers ”Twilight”-vampyrer blev Collins kvinnan som satte tonårsdystopin först på 10-talets litterära agenda, och detta med en kvinnlig hjältinna som i brist på bättre ord sparkade rumpan på alla. Tolv år efter att Hungerspelens första del kom ut släpps ”Balladen…” samtidigt över stora delar av världen, just när vårens virala undantagstillstånd börjat bli det nya normala. Och den lär göra få Katniss-fans besvikna även om hon själv inte är med.

Här introducerar Collins ett för Hungerspelsvärlden nytt folkslag, Flocken. Ett slags kringresande cirkusartister och musiker som varken är distriktsrebeller eller Kapitolium-anhängare. Och det är från denna grupp som en Lucy Gray Baird, sisådär 50 år före Katniss födelse, plockas till Panems tionde Hungerspel som representant för distrikt 12, det appalachiska kolgruvedistriktet. 

Allt är ruttet i ett samhälle byggt på fake news.

Hon är den karismatiska sångfågel som blir unge Coriolanus Snows kärleksintresse i denna tidiga gladiatorvariant av Hungerspelen, där 24 utsvultna distriktsungar ska fajtas till döden i ett efterkrigshärjat Kapitolium renons på lyx. Här finns inga högteknologiska snabbtåg eller kosmetisk kirurgi som kan göra deltagarna mer attraktiva för ”sponsring”. De anländer i skraltiga fånglägervagnar och bor i apburen på stadens rabiesinfesterade zoo.  

Och i skildringen av hur både Snow och Lucy Gray för sin överlevnad blir ett slags skådespelare i Hungerspelens fasansfulla splatterteater, är boken som bäst. Allt är ruttet i ett samhälle byggt på fake news och ett konstant hot om våld, påeldat av en valpigt entusiastisk mediebevakning.

Porträttet av president Coriolanus Snow har annars varit en av Hungerspelens få brister. Han har framstått som så Bondskurkigt ond med sina genetiskt modifierade rosor som han strösslar överallt omkring sig. Och så märkligt besatt av Katniss Everdeen. Men här får man psykologin bakom Coriolanus förklarad för sig redan på bokens femtio första sidor. 

Den kraften kan Coriolanus aldrig tämja.

Han blir en hel, fortfarande djupt obehaglig människa men en människa man kan förstå och nästan sympatisera med, men bara nästan. Ett slags tragisk antihjälte som likt Anakin Skywalker befinner sig på en ofrånkomligt mörk utvecklingsresa mot Darth Vader. Faktum är att den här boken mycket snabbt känns som om den alltid funnits i Hungerspelens mytologi. 

Och även om bokens sista del post-hungerspel blir lite av ett dramaturgiskt påhäng är det här som Collins synliggör de två krafter som skrämmer Coriolanus och i förlängningen hela Kapitoliums maktapparat med sin okontrollerbarhet: den icke genmanipulerade naturen och konsten, musiken. 

För det är kompositören Lucy Gray, som skulle kunna vara Katniss anmoder, som visar sig skriva den frihetssång som 65 år senare ska vända hela Panem över ända. Och den kraften kan Coriolanus aldrig tämja hur mycket han än försöker. 

 

ROMAN

SUZANNE COLLINS

Balladen om sångfåglar och ormar

Översättning Lena Jonsson

Bonnier Carlsen, 556 s. 

Ålder 13+

 

Hanna Höglund är kritiker på Expressen Kultur.

 

LÄS MER:

HANNA HÖGLUND ringar in ideologin i Hungerspelen 

 

”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.