Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon vågade ta upp alkoholism med barn

Siv Widerberg 1932-2021.
Foto: Peter Jönsson.
1983 fick Siv Widerberg Rabén & Sjögrens Astrid Lindgren-pris.
Foto: JAN COLLSIÖÖ / TT / / TT NYHETSBYR¿N

Författaren Siv Widerberg var lika mycket journalist som författare.

Margareta Sörenson minns hennes rapporter och manualer för barnens rätt att veta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Siv Widerberg bröt isar, men hon var sannerligen ingen inropare till drömfabriken. Ett drygt halvsekel senare kan hennes böcker se bistert foträta ut, rejäla vardagsböcker om vanliga problem. Men att våga ta upp föräldrars alkoholism med barnen, eller diskutera problem och sammanhållning i en skolklass med tolvåringar - det var nytt på 1960- och 70-talen.  Man glömmer det lätt i vår tid då en prinsessa skriver om sexuella övergrepp mot barn.

Under julhelgen gick Siv Widerberg bort, 89 år gammal. Sedan dubbeldebuten 1966 utgav hon minst en bok om året och debutårets två böcker signalerar författarskapets motivkrets och stilval. Å ena sidan ”Gertrud på daghem”, något av en manual om hur det är att vara dagisbarn – inte så många förunnat i mitten av sextiotalet. Å andra sidan: ”Snart sjutton”, en uppriktig och saklig bok om att vara tonåring. 

I litteraturhistorien är Siv Widerberg ofta inklämd, lite snålt, mellan andra författare med ”beredvillighet att forma ungdomslitteraturen till ett debattunderlag”, som det står i del tre av ”Ord och bilder för barn och ungdom” av Lars Furuland, Mary Ørvig och Sonja Svensson från 1994. 

Hon hamnar inte i kretsen av roliga, lyriska tonårsskildringar som de av signaturen Claque, Astrid Lindgren, eller Kerstin Thorvall.

...utgick från fakta och sin obändiga tro på barnets perspektiv...

Det stämmer nog, i stort sett. Siv Widerbergs författarskap ligger närmare 1970-talets rapportböcker. Hon var lika mycket journalist som författare, utgick från fakta och sin obändiga tro på barnets perspektiv som något den vuxna världen borde erkänna och respektera. ”Räkna de lyckliga stunderna blott, barndom är gott, som ett äppelskrott”, skrev hon i sin självbiografiska diktbok ”Jag heter Siv” (1971). 

”Förskolan Rävlyan” tog vid efter ”Daghemmet Rödmyran”.

I böckerna för de minsta barnen blir hennes nästan storögda barnperspektiv en estetisk nyckel, och frågan är väl om någon av hennes böcker blivit så älskade som ”Daghemmet Rödmyran” (På senare tid kom ”Förskolan Rävlyan”). Cecilia Torudds bilder la till vad texten saknade. Torudd individualiserade barnen, och fångade upp situationskomik, gemenskap och särdrag i myllrande bilder. 

Läser man i dag ”Ge hit mobilen!” (2002) eller ”Klass 8A och B”, en uppföljare till ”Klass 6 D, Sverige, Världen” är deras torra knapphet rätt nedslående. Men dramatiserad av Suzanne Osten och i regi av Finn Poulsen blev ”Klass 6 D” något helt annat! Skolbänkarnas lock som klapprade hos Unga Klara, skådespelaren som drog på sig en luva lite slarvigt när han spelade problemkillen Veikko. Det var strålande teater – lätt, snabb, öm. 

Den svåra boken Hasse - 204 dagar i Hans Henrik Ohlssons liv, om ett liten pojke och hans alkoholiserade föräldrar, blev makalös bildteater hos Byteatern i Kalmar. Teaterkonsten gav vingar åt ett tungt budskap, och öppnade kanske också för en metaforisk förståelse: föräldrars nyckfulla maktutövande känner alla barn till, också de med nyktra föräldrar. 

Själv ofta en rätt ilsken rödmyra, tryckte Siv Widerberg alltid på barnens rätt att få veta, deras rätt att räknas. Hennes författarskap ingick i en grundlig omprövning av begreppet barndom, tidstypisk för tiden före FN:s Barnkonvention. Det var också helt logiskt att hon under 80- och 90-talen vidgade horisonten och skrev om invandrarbarn, om flyktingbarn och engagerade sig i barnlitteratur från hela världen. Men drömmar och fantasi? Nej, bara den envisa drömmen om att en gång ska alla räknas som människor i lika rätt, varje dag och oavsett ålder. 


Margareta Sörenson är kritiker och medarbetare på Expressen Kultur.


Lyssna på ”Lunch med Montelius”

spotify:episode:6vMFCgMhO7bLk2tlQEo8zf

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.