Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det här är en värld där barn vill vara

Foto: Modernista
Åsa Nelvin. Foto: SÖREN KARLSSON
Martina Montelius Foto: Olle Sporrong

Om Åsa Nelvin fått leva hade hon räknats till en av våra stora författare.

Martina Montelius läser en nytutgåva av berättaren som fängslade henne redan som barn. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag lärde mig läsa genom att stava mig igenom gamla, röda sagoböcker med doftande sidor och underliga illustrationer. Det var sedelärande berättelser om barn som begick farofyllda resor med många prövningar på vägen. Dessa sagor ville jag inte ha upplästa för mig. Jag ville sitta med dem i mitt rum. Som om de vore brev, avsedda endast för mina ögon. 

Förmågan att skriva för barn med samma akuta berättarvilja som vuxenbokens är mycket ovanlig. Åsa Nelvin gjorde det vid 18 års ålder, med debutboken ”De vita björnarna”. Det är lilla Kerstin som berättar för oss – först om sitt hus, som är ett alldeles särskilt hus – ”Du vet kanske att halvfärdiga hus ofta får nattligt besök. Det kan vara hemlösa människor som fryser eller djur som är rädda för regnet och stormen”. 

Men inte bara djuren och de hemlösa söker skydd i Kerstins hus. Hemlighetsfulla varelser från en annan värld kommer också till Kerstin, om natten när hon inte kan sova. De har byggt en port mellan sin värld och vår, och genom den porten färdas Kerstin, till De Vita Björnarnas Land. En sådan saga är detta – en sådan som ”Alice i Underlandet”, böckerna om Narnia eller ”Mio min Mio”. 

Den hisnande, farliga och vackra drömmen om en port till en annan värld är kanske barnasjälens viktigaste vän.

Med suggestiva illustrationer av Hans Arnold spinner den åt sin läsare en paus från viktiga potatisar, tandborstar och barnavårdscentraler. Den hisnande, farliga och vackra drömmen om en port till en annan värld är kanske barnasjälens viktigaste vän, eftersom livet är så orimligt kompromisslöst. Och ibland kan man faktiskt inte sova, vad folk än säger. 

Inte när man är vuxen heller. Jag gissar att Åsa Nelvin själv visste en del om det. Hon var bara 30 år när hon tog sitt liv, men hade redan skrivit fem böcker. Den första jag läste, ”Gattet”, var den sista hon skrev, samma år som hon dog. Jag hittade den av en slump när jag var omkring 20. Undertitel: ”Sånger från barnasinnet”. Lyssna: ”Sitter i portuppgångens mättade skugga./ Dassen står mitt emot mig/som tigande orglar./ Jag sitter här för att svalka/huvudet”. 

Hennes läkare på Lundby psykiatriska poliklinik kallar henne ”svårexplorerad” och ”hysteroid”, samt vill veta om hon är ”vänster”.

Åsa Nelvin var en multibegåvning; endast 15 år gammal, yngst någonsin, kom hon in på Scenskolan i Göteborg, men hoppade av innan hon slutfört utbildningen. Dessutom var hon konstnär – målade och skapade små installationer, miniatyrvärldar, som till exempel en cyklande apa i en glasbur. Men hon var orolig. Drabbad av en ärftlig njursjukdom jagades hon av sviktande hälsa, hotande dialysbehov, rädsla. Hon led också av vad vi i den moderna världen kallar ”psykisk ohälsa”. Hennes läkare på Lundby psykiatriska poliklinik kallar henne ”svårexplorerad” och ”hysteroid”, samt vill veta om hon är ”vänster”. 

Jag är ingen läkare, men detta vet jag: Åsa Nelvin, det av henne som lever, är inte svårexplorerat. Det är vidöppet. Egentligen är begåvade författare inte så ovanliga som man tror. Många är de människor som kan liera sig med språket, fascinera omvärlden med det, komma i tidningen. Det ovanliga är författare som Nelvin. I hennes ord ligger smärta, ömhet och uppror förkastade i vägrenen, men vid liv, bultande, villiga att plockas upp och betraktas, trots åratal av fadda blickar och pösiga avfärdanden. Åsa Nelvins språk fortsätter finnas. Det finns, går inte att utplåna, hur världen omkring än förbroskas. 

Nyckeln är enkel: man får inte ljuga för barn, och berättelsen måste leta reda på en värld där de vill vara.

I förordet till ”De vita björnarna” citeras ett brev till Åsa från Astrid Lindgren: ”Till Åsa, som en dag kommer att bli en stor författare.” Jag tänker på de viktigaste barnboksförfattarna, som Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, makarna Tidholm. Hur de alla är fast förankrade i smärtan, och lyckas prata med den så att barnen kan tjuvlyssna i trygghet. Nyckeln är enkel: man får inte ljuga för barn, och berättelsen måste leta reda på en värld där de vill vara. 

”Gästerna satte sig till bords och åt mycket försiktigt som om de var rädda att bordet skulle försvinna i intet om de gav efter för sin hunger.” Så öppnar en författare den port till andra världar som faktiskt finns på riktigt. Det barn som har turen att få tillgång till en sådan port hittar sedan tillbaka till den i alla sina dagar. 

Kapitelbok

ÅSA NELVIN

De vita björnarna

Illustration Hans Arnold

Modernista, 155 s.

Martina Montelius är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är Avlivningskliniken Tusenskönan.

Lyssna på podcasten Lunch med Montelius HÄR.