Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Herodes har avtjänat sitt straff och kommer

Martina Montelius.
Foto: NIKLAS HELLGREN

Martina Montelius skriver en novell på Värnlösa barns dag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOVELL. Jag har rymt. Mamma snarkade i sin soffa, som kan vikas ut till en säng, medan jag packade min lilla ränsel. Jag har med mig: My little pony-hästar, källarfranskor och brev. Det är mamma som har skrivit breven, till en fjärdingsfurste som heter Herodes. Fjärdingsfurste är ungefär som mellanchef, fast förr i världen. Mamma förnekar att hon snarkar. Men jag har spelat in det. I natt ska jag lyssna på hennes inspelade snarkningar. Då kommer jag att kunna sova. 

Herodes är det som mamma brukar kalla ”ett as”. As kan vara många saker. I korsord är as djur som äts av andra djur. Ur mammas mun byter ordet betydelse beroende på vem hon pratar med i telefon. Om hon pratar med sina kompisar skrattar hon åt att ”Herodes är ett sånt as, han har inte svarat på mitt brev på fem dagar, och skyller på att han hade stukat tummen och det var kö till läkaren”, och sedan skrattar hon hysteriskt. 

...som om vi var på väg att bli vräkta eller jag skulle till fosterhem...

Hon har ett annat skratt med kompisarna än med mig. Med mig skrattar hon porlande, uppströms, men med kompisarna skrattar hon hest. Fast hon inte ens är hes. Vi kan leka, släcka alla lampor och gå runt med ljus och leta efter farliga tanter bakom garderoberna och ha roligt, men om hennes telefon ringer svarar hon ändå med en röst som låter döende, som om vi var på väg att bli vräkta eller jag skulle till fosterhem eller något i hennes kropp höll på att ramla ut. Eller vad hon nu leker. Av någon anledning är det viktigt för mamma att hennes kompisar ska tro att vi lider. 

Sedan mamma började brevväxla med Herodes har hon varit: först uppåt och köpt ovanligt många My little pony och inte blivit irriterad när jag ätit upp alla källarfranskor, och sedan väldigt neråt. Jag vet hur det funkar. Om man hör jazzmusik från hennes rum ska man inte gå in. Jazzmusik är när en kvinna sjunger med djup röst om att hon har the blues, och så kommer saxofonen, och sedan sjunger hon I may as well lay down and die. Sådana saker. Det är ganska vackert. När det är jazzmusikdag går jag till centrum och läser på anslagstavlor. På dem kan det stå ”Kom till min viskväll om kärlek”, ”Alla barn får vara med på Postmuseums pysselhelger” och ”Stoppa utförsäljningen av allmännyttan”. Jag tycker mest om de anslag som handlar om att stoppa saker. Det är kul när folk är arga. 

Jag vill också säga ”Där går min gräns”.

I alla fall, nu ska Herodes snart släppas ut ur fängelset, där han har suttit för något som mamma vägrar säga vad det är. Det är därför jag rymmer. En gång såg jag en politiker på tv, en kvinna, som sade: ”Där går min gräns”. Hon sade det med blicken riktad rakt fram och fast, men inte arg, röst. Det var själva rösten jag gillade. Att hon var så övertygad att hon inte ens var arg. Jag vill också säga ”Där går min gräns” med sådan röst. Så det gör jag nu. 

Herodes var hemma hos oss en gång, på permis. Han satt vid vårt matbord och radade upp mandarinklyftor intill varandra, med exakt två centimeters mellanrum. Klyftorna såg ut som små soldater. Jag sade ingenting. Men mamma, som ville att jag skulle tycka att Herodes var ”gullig”, frågade om jag kunde få smaka en klyfta. Herodes svar lät inte vänta på sig: ”Naj för faan, det är min frukt!”, gastade han på skånska. ”Jag är den enda som tar ansvaour!” Vad Herodes tog ansvar för stod skrivet i stjärnorna, men det var inte det märkligaste. Det märkligaste var att mamma inte skrattade ut honom, som hon skulle ha gjort om hon varit sig själv. Inte heller blev hon arg på honom för att han skrek åt hennes lilla barn. Nej, hon såg på mig och upprepade sitt nya mantra: ”Visst är han gullig?” 

När den blir nio kommer Herodes att hasa ut ur Skogomeanstalten med sin lilla rullväska.

Något har uppenbarligen hänt. Med mamma. Jag skulle säkert kunna googla fram information om vad. Det heter väl något. Allt heter något. Men jag ska be att få avstå. Nu är klockan sju, och när den blir nio kommer Herodes att hasa ut ur Skogomeanstalten med sin lilla rullväska, för att medelst taxi som mamma ska betala forsla sig hem till oss. Hoppas att hon hinner köpa mandariner i god tid. 

Fjorden är täckt av is, men ingen snö. Jag leker att vårt lilla matbord, vid vilket Herodes och mamma ska sitta och tycka synd om honom tillsammans, står mitt på isen, på den tunnaste fläcken. Att isen sakta spricker. Och de sjunker, sju och sjuttio famnar ned, förbi gammelgäddor och algrester, och bordsbenen parkerar sig i bottenslammet, och mamma bubblar ”Visst är han gullig”, Herodes undervattensbölar att det är hans frukt, och hans hand viftar med ett litet barn som vore det en vimpel, ett litet Jesusbarn som dör för mina synders skull, och allt är omvärvt av de stora, nåderika vattenmassorna, mandarinklyftorna svävar som juldekorationer genom saltvattnet, och över isen tuffar jag åstad, med blicken rak som den där politikerns blick, jag är stolt men inte nöjd, jag ska nå mitt budgetmål och stabilisera min bruttonationalprodukt och få bukt med oroligheterna i utanförskapsområdena i mitt hjärta. 

Källarfranskorna är ännu mjälla, livet långt som mitt toviga hår, jag är inte det minsta rädd och om min telefon ringer ska jag svara med kvillrande röst. Hej då, hej då, allt blir bra, hej då!

Martina Montelius är författare och medarbetare på Expressen Kultur.


Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=77296&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.