Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hej flumskolan 2.0 – visa hur du tänker!

Anna Ekström.Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK
Rollfiguren Daniel i ”Karate kid”.Foto: FILMBOLAG
Daniel SjölinFoto: OLLE SPORRONG

Forskare varnar för konsekvensen av svenska elevers sjunkande resultat i matematik. 

Daniel Sjölin undrar om det inte är bättre att lära sig division i stället för att tänka fram den.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Att öva på hur ett verktyg används utan att förstå allt man kan använda det till, har i vår tid blivit ett skräckexempel på usel pedagogik. Korvstoppning är ett skällsord, förståelse är däremot en kronjuvel. Det märks tydligt en höst när jag ska hjälpa mitt skolbarn med matteläxan. Det är 18 päron och Kalle, Shirin och Kim ska dela. Division. Jag frågar vilken uppställning de lär sig, beredd på att min ”liggande stolen” är helt passé.

Men det finns inget verktyg! Barnet ska ”tänka, visa och berätta” hur det kommer sig att de får sex päron vardera. På sin höjd rita och måla. Att det ens heter division ska de inte få veta på hela hösten. Det råder om inte förbud så tabu mot verktyg innan förståelse.

Läslarmen till trots är det de sjunkande resultaten i matte som utbildningsminister och Skolverkets före detta generaldirektör Anna Ekström oroar sig mest över. Svenska elever presterar en bra bit under snittet och det syns tidigt i grundskolan.

De starka – eller hemifrån stärkta – eleverna räckte upp handen och berättade.

Sakta stiger paniken inom mig, hur kan jag hjälpa mitt barn ... tänka ...  i allmänhet? På samma sätt steg paniken när mitt äldre, skolambitiösa barn skulle ”visa och berätta om forntiden”, i stället för att svara på frågor om bronssköldar, plogar och skepp. I båda fall blev det en arbetsseger i tårar. Hur i helskotta går det för barn i denna flumskola 2.0, vars föräldrar inte har tid att undervisa dem?

Jag följde med till skolan. De starka – eller hemifrån stärkta – eleverna räckte upp handen och berättade. ”Jo asså först får Kim ett äpple tänkte jag...  och då gjorde jag liksom en ring kring ...  ” och så fick de gå fram och rita och färga, boostade av sin självkänsla och verbalitet.

De svaga eleverna satt inte tysta och såg på, som på min tid. De blängde håglöst ut genom fönstret. De hade inte fattat ett dyft från början – vare sig av uppgiften eller av lösningen. Det fanns ju inget konkret att lära sig, bara en högst flummig förståelse.

Anna Ekström.Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN
Så jag tror inte på det här, lika lite som jag tror att man kan snabbmogna en avokado i mikron.

När divisionsverktyget betydligt senare till slut introducerades var deras självkänsla, så viktig för inlärning, förstås redan i botten. De gick i andra klass och hade börjat ge upp. Och det var verkligen inte pedagogens fel i en standardklass om 29 elever. De var för övrigt pojkar, om det nu säger något. Och jo, det gör det nog, i all fall för den som noterat att vissa barn kan rabbla fjorton dinosauriearter utan att förstå om de finns på riktigt eller inte. 

Kan någon visa mig konkret forskning som bevisar att små barns hjärnor utvecklas snabbare och bättre av dessa luddiga sätt att ”lösa problem”? Vilken forskning fastslår att de faktiskt får en ”djupare förståelse för matematik”, eller kanske högre IQ på nåt magiskt sätt, om de inte lär sig verktygen utan bara sitter och tänker? 

Jag finner ingen. Så jag tror inte på det här, lika lite som jag tror att man kan snabbmogna en avokado i mikron, även om det intuitivt låter litet logiskt. Tvärtom misstänker jag att de här är ett olyckligt effektivt sätt att tidigt göra svaga svagare.

I filmen ”The Karate kid” från 1984 hamnar en spenslig och mobbad kille i lära hos en japansk mästare. Men i stället för helhetslösningar får han (alltmer frustrerad) vaxa gamlingens bil. Wax on wax off – i monotona cirkelrörelser med händerna. Repetition till leda och nöd men också – till lust.

Ralph Maccio i rollen som Daniel i ”The Karate kid”.Foto: FILMBOLAG

Han anses helt enkelt för omogen för att förstå karate på djupet. Men till slut, i skarpt läge, upptäcker han förvånat att det som hans händer har övat på är parerslag. Och de sitter ju, så klart.

Ska du såga, spänn fast så här och ta en såg. Ska du dela 18 på 3, ställ upp så här och använd division.

Att tänka i helhet och perspektiv och att verbalisera är svårt även för oss vuxna, och barn mognar i olika takt. Inte minst i matematik, som i dag behandlas som en kontemplativ religion. Borde den inte åtminstone i grundskolan behandlas som träslöjd i stället? Ska du såga, spänn fast så här och ta en såg. Ska du dela 18 på 3, ställ upp så här och använd division. Precis som Karate kid behöver du inte på djupet förstå varför om du är åtta år, bara du vet hur en såg ser ut och används när du börjar i tredje klass. Vilket många alltså inte längre gör i förståelse-mumbojumbots tidevarv.

Det finns pojkar och flickor, det finns januaribarn och decemberbarn, det finns tidigt utvecklade eller senfärdiga och det finns föräldrar som har tid och de som inte ens är närvarande. En grym orättvisa.

Att då undanhålla barnen tydlighetens hemvist, faktas konkretion och verktygets lust, är att göra både deras och föräldrarnas uppgift halvt omöjlig. Det är ett effektivt sätt att cementera orättvisor och lägga kunskapen på hasard.

Snälla ni som gjort så här, snälla Anna Ekström – rita och färglägg hur ni tänkte. 

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

Barn och poesi – så funkar det

KULTUR-EXPRESSEN: Nya diktantologin ska väcka ungas läslust.

I tv-spelaren ovan handlar det om ungas läslust i Kultur-Expressen. Intervju med Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar.