Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hederskulturen är en grym folksaga

Elaf Ali har skrivit en bok om att bryta sig loss från hedersförtryck.
Foto: Hugo Thambert.

Elaf Alis långa kamp ut ur hedersförtrycket började i en liten ort i Skåne.

Gunilla Brodrej läser en bok som kan bli livsavgörande för många unga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Vem har sagt något om kärlek?” frågar Elaf Alis pappa när de pratar om hur en manlig kusin i hemlandet Irak beter sig mot sin fru. Om han älskar sin fru skulle han ju hjälpa till, menar Elaf. Kusinens fru kämpar med barnen och hushållet, instängd som ett djur i bur. Mannen jobbar hela dagarna och sjunker ner i soffan med sitt spel när han kommer hem. Men Elaf Alis pappa förklarar att kärlek inte har något att göra med fördelningen av uppgifter i ett irakiskt hem. Kärlek har ingenting att göra med någonting egentligen. Äktenskap är överenskommelser och transaktioner. I Irak i alla fall. Problemen uppstår när pappan försöker behålla den livsstilen i Sverige.

”Vem har sagt något om kärlek” är titeln på journalisten Elaf Alis bok om sin 30-åriga frigörelseprocess från sin familj och släkts hederskultur. Från den dag då hon får mens förändras livet totalt. Elaf är bara tio år men definieras plötsligt som kvinna och blir därmed avskuren från såväl kamrater som aktiviteter. Alla sammanhang där hon kan stöta på ogifta män och pojkar mäste väljas bort. Sitt fotbollsintresse får hon lägga på hyllan tillsammans med kläder som blottar mer än tillåtet. Simundervisningen i skolan kan hon glömma. Praktikplatser likaså. Lägerskolor går bort. Pojkvänner uteslutet. 

På föräldramötena är hon det enda barnet.

Elaf Alis historia är en hjärtskärande bladvändare, en ”Mitt livs novell” med den skillnaden att det lyckliga slutet handlar om självbestämmanderätt och inte tvåsamhet. Boken är rakt och sammanbitet formulerad. Språket habilt och lättläst, rapsodiskt marscherande framåt. Alis högsta önskan är att bli en i mängden, vilket hennes far gör allt för att förhindra trots att han var mer liberal i hemlandet. 

Utöver hedersförtrycket hemma pågår mobbningen i skolan. Alis eget rörelseutrymme är minimalt samtidigt som hon tar ett enormt ansvar hemma som familjens äldsta dotter. Samtal till myndigheter. Ansökningar. På föräldramötena är hon det enda barnet. Valhäntheten från samhället är smärtsam läsning. Skolan misslyckas kapitalt med att hjälpa den här duktiga, tysta flickan som ideligen hittar på svepskäl som förklaringar till att hon inte kan delta i sociala aktiviteter. Att hon ”slipper” simundervisningen är ett underkännande av alla inblandade vuxna. Lilla Elaf vill ju inget hellre än att vara med och simma. Men hon vågar inte uttrycka sin vilja med risk för repressalier hemma. 

Hennes liv framstår mer och mer som en grym folksaga, en kontrollerad kapsel mitt i den skånska samtiden.

När Elaf är 17 år och blir förälskad i en pojke på en (hemlig) praktikplats blir hon påkommen av sin far och bokstavligen bortsläpad i håret. Inte heller då reagerar någon av dem som finns runtomkring. Hennes liv framstår mer och mer som en grym folksaga, en kontrollerad kapsel mitt i den skånska samtiden. Med tiden förändras pappan dock, och i bokens insprängda intervjuer är han ångerfull men säger samtidigt att han ”glömt” situationer som den nyss nämnda och andra fruktansvärda saker han sagt. 

I samband med att hon passerat 30 och omgivningen, särskilt mamman, fortfarande tjatar om att hon borde gifta sig med en kusin och skaffa barn skriver Ali i förbifarten: ”Jag är inte så sugen på att krysta ut en unge med fyra armar och tre barn”. Är detta barn med fyra armar i själva verket en omedveten metafor för att barn innebär problem? Hennes föräldrars brutala kamp för att få kontroll över sin flicka i det nya landet Sverige förkroppsligat i ett missfoster? Jag vet inte. Elaf Ali stänger dörren till den tanken och går vidare. 

...jag tror att det viktigaste med läsningen är att få möta en syster.

Jag lyssnar på Elaf Alis inläsning av ljudboken där hennes skånska dialekt och precisa betoningar adderar till upplevelsen, gör den mer personlig. En lågoddsare är att Ali får göra ”Sommar” i år. Därmed kunde många vuxna som inte befattar sig med böcker som ges ut på förlag för barn och unga också ta del av hennes berättelse. 

Med ”Vem har sagt något om kärlek?” har Elaf Ali lyckats skriva boken som hon själv hade velat läsa och hämta styrka ur när hon var ung. Som för att smyga in ytterligare eldunderstöd för sina unga läsare har hon interfolierat sin berättelse med faktakapitel som ”Hedersförtryck i siffror”, ”Barnkonventionen”, ”Gift mot sin vilja”, ”Kvinnan i religionen”. Den informationen är bra, men jag tror att det viktigaste med läsningen är att få möta en syster. Som säger: Jag vet att du finns. Du har rätt att välja ditt eget liv. ”Hedersnormer är inget annat än ett gift som långsamt suger livslusten ur en”. 


SJÄLVBIOGRAFI

ELAF ALI

Vem har sagt något om kärlek? 

Rabén & Sjögren, 235 s.
Unga vuxna


Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.


Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=82901&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.