Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gretas generation är lurad av oss vuxna

Foto: FACUNDO ARRIZABALAGA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Sommarens serie på Ungkulturen handlar om hur vi formar våra barn.

Margareta Sörenson presenterade Barbro Lindgrens ”Lilla Sparvel” men barnen ville inte veta av några ”Ångestböcker”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FORMEXPERIMENT. Ingen bestämmer tidsandan, den bara finns där. Ibland helt plötsligt, ibland sig förändrande så sakteliga och omärkligt. Tusen faktorer samverkar och drar åt många håll samtidigt. 

Född och uppvuxen på 1950-talet förundras jag i dag över att vi alltid förväntades vara glada. Mycket kräver vi av barnen i dag, men inte det. 

Vi skulle vara glada, tacksamma dessutom, käcka och gärna leka och ”rasa”. På många sätt var det alldeles utmärkt och idel uttryck för en ny , positiv och mindre auktoritär syn på föräldrar, familj och släkt, skola och samhälle. 

Vi skulle vara glada, tacksamma dessutom, käcka och gärna leka och ”rasa”.

Den nya uppfinningen strumpbyxor var som tidsandan fångad i Ullastrumpans plastpåsar; vita men med genomskinligt uttag för bilden av strumpbyxorna inuti. Röda! Marinblå! Vik hädan alla gamla tråkiga strumpeband och livstycken. Ett sådant har jag aldrig ägt, kan jag stolt deklarera. Idel revolutioner för flickor, som ofta tillhölls att inte vara sjåpiga, tjejiga, slå med platta bollträet. Stå på dig! Du som är så duktig! 

Skolbespisning 1956. Foto: FOLKE HELLBERG / TT Nyhetsbyrån.

Skolbespisningen bar sitt dåtida dystra namn av en anledning: där bespisades vi och portionerna var upplagda i förväg. Vi hade ingen möjlighet att påverka deras storlek, men var ändå tvungna att äta upp. Jag satt kvar en hel frukostrast och kämpade med det äckliga äppelriset och fick springa till nästa lektion för att inte komma försent. 

Vi hade ingen möjlighet att påverka deras storlek, men var ändå tvungna att äta upp.

Men glada och nöjda skulle vi vara. Barnen och hela, himla Sverige hade fått det bra. Skolgång, mat, sjukvård. Mycket bättre än mina storebröder som haft avgiftsbelagd realskola och egen-inköpta böcker. Jag, en folkhemsprinsessa, fick allt! Gratis utbildning, ny skolreform; på det nya gymnasiet fick vi till och med en fin kartong från Esselte med pärmar, kollegieblock och pennor för ett helt läsår. Min kärlek till fina pennor och vackra papper fick en glädjepuff för livet.

Men glada och nöjda skulle vi vara.

Vi var så belåtna att vi också tog alla möjligheter till kritiskt tänkande till oss och protesterade mot det mesta när vi blev tonåringar. Mina barns generation har inte förväntats vara nöjda och glada, och nu protesterar de heller inte mot någonting alls egentligen. I alla fall inte för egen del. 

Kom inte med dina ångestböcker, sa de åt mig när jag började läsa Barbro Lindgrens Sparvel. Det som jag såg som en befriande öppenhet om barns rätt till ett eget känsloliv och en intellektuell frihet, kändes för dem som en onödig problematisering av tillvaron. Vi läste kilometer av annat, så ingen klagan. Hela ”Greven av Monte Cristo”, oavkortad, under långa bilresor på sommaren. Gastkramande. På så sätt fick jag hela Marryats författarskap (”Kaparkaptenen”) läst, noggrann omläsning av Sagan om ringen och mycket annat.

- Visste du att barn har ”krävningsrätt”? Hon stod i dörren, sju år gammal, blossande och hemrusad från skolans FN-dag där Barnkonventionen presenterats och diskuterats. Vi fick ett långt samtal om barns rättigheter, och min oro över vad hon ansåg behöva sig kräva för att hon förvägrats just detta, landade i rätten att få dricka läsk när de vuxna fick vin. Söndagsmiddagen, på den tiden. 

Rätten att få dricka läsk när de vuxna fick vin.

Nu har våra vuxna barn egna småttingar; hur kommer dessa små, kloka personer se på sin barndom om tjugo, trettio år. ”Jämt skulle vi vara snälla och tysta”? Knappast. Men kanske ”åh, vad det var strängt med tandborstningen”.  

Tidsandan låter sig inte att fångas i svansen förrän långt senare. Vi har inget namn på den tid vi lever mitt i. Det stora formexperimentet med att vara människa i sin samtid pågår för fullt, först i efterskott erinrar vi oss Ullastrumpan eller guldstjärnorna Fröken kunde tänkas klistra in i läxboken.

Tandborstning 1960. Foto: TT

Vem drar upp riktlinjerna i formexperimentet BARN? Skolan, familjen, samhället. Individens möjlighet att navigera i sitt liv är helig för de allra flesta i vår samtid; och utbildning är också något avgörande i varje land för välstånd och utveckling i ett längre perspektiv. Skolan och pedagogiken har varit ett slagfält under hela den period som präglats av individualismen, från 1900-talets mitt och framåt. Hur ska skolan kunna vara bra för alla, samtidigt som den är skräddarsydd för var och ens individuella behov? 

Hon som upptäckte ”krävningsrätten” säger nu: jag tror att det talades mycket om att barnen var framtiden när jag var liten.  Att man lyssnade på vad jag ville. Fast man förväntade sig ett intresse för saker och ting, likgiltighet provocerade vuxna. ”Jag minns”, säger hon, ”en gång när jag var liten och du frågade om jag var arg. Jag blev väldigt förvånad, för jag hade inte ens själv tänkt på det. Men jag var faktiskt arg.” 

Vi vuxna lyssnade och lovade valmöjligheter: du kan bli vad du vill! När nu Greta Thunberg påpekar så vältaligt att hennes generation blivit lurad av oss vuxna måste man ge henne rätt. Vi kan inte bli och göra vad vi vill. Den heliga individualismen har ett pris. Det kunde vi ha sagt. Borde ha sagt. 

Farmi! retas nu det lilla barnbarnet med mig, farmor. Men jag bara skrattar förstås och pillar, precis som hon vill, ur de gröna, förhatliga persiljeprickarna ur potatismoset. Du fååår mina prickar, säger hon helt flott.  

Margareta Sörenson är medarbetare på Expressen Kultur.