Författare är inlåsta som syskonen på vinden

KRÖNIKA. Det fanns ingen bok jag på 1980-talet så andlöst väntade på som den nya boken i serien om de fyra syskonen Dollanganger. Jag kunde inte förstå hur de som var så PERFEKTA blev instängda på vinden. Av sin mamma. Som senare övergav dem för en ny man. Varför låsa in eller överge någon som är perfekt?

Nu när jag 35 år senare läser om seriens första bok – som trots sitt ekivoka rykte innehåller endast EN sexscen, en dyster sådan där storebror förgriper sig på lillasyster – samt den nya biografin om författaren Virginia Andrews, ”The Woman Beyond the Attic” av Andrew Heiderman, förstår jag bevekelsegrunderna till denna mycket märkliga bok som fängslade (ursäkta ordvitsen) miljontals barn.

Andrews växte upp med en dominerande mamma som skämdes för henne, för hennes handikapp (som gjorde henne rullstolsburen), och för hennes böcker som modern naturligtvis påstod att hon aldrig läste.

Trots att Andrews inför utgivningen av ”Vindsträdgården” (”Flowers in the attic”) påstod att boken handlade om henne tog hon senare tillbaka det. 

Men bildligt är det mycket som stämmer, där Dollanganger-familjen förlorade allt i samband med faderns död, förlorade Andrews familj sitt välstånd i samband med trettiotalets depression, där Dollanganger-barnen tyranniserades av en djupt religiös mormor och mor som aldrig stod upp för dem, släppte Andrews mamma aldrig taget om henne utan la sig på detaljnivå i dotterns liv, och de levde tillsammans ända tills dottern dog, endast sextiotre år gammal. Där Dollanganger-barnen var instängda på vinden, var Andrews det i sin egen kropp.

Något som för tankarna till en annan – om än mer litterär – horror writer, nämligen Shirley Jackson. Utåt sett levde Shirley Jackson det liv Sylvia Plath drömde om men aldrig fick: en jämlik författarmake, ett rikt socialt liv med många barn och djur. Det färre, om ens någon, visste, avslöjar Ruth Franklin i biografin ”Shirley Jackson – a rather haunted life”, var ett liv instängd på den där ”vinden” där hon tvingades utstå makens ständiga vänsterprasslande och skuldtrippande för att hon var mer framgångsrik och en ständigt fördömande mamma (som kritiserade allt från Jacksons utseende till böcker – som hon naturligtvis ”aldrig” läste – till hur hon skötte barn och hushåll).

I ett aldrig postat brev till modern skriver Jackson hjärtskärande: ”I wish you would stop telling me that my husband and children are ashamed of me. (-) At my age I have a right to live as I please, and I have just had enough of the unending comments on my appearance and my faults.”

På slutet led Jackson av handikappande agorafobi. Ironin i att ”haunted house”-författaren till sist slutade som fånge i sitt eget hus.

På 1960-talet började Jackson skriva på en roman med titeln ”Come along with me”, om en fullständigt fri kvinna som ingen kontrollerar. Hon lämnar sitt hus.

Jag undrar om det inte är tvärtom, att alla författare skriver sitt eget fängelse.

Symptomatiskt nog heter hon Angela Motorman (Shirley älskade bilen som frihetssymbol) och ”she would step through a crack and disappear”.

Tyvärr blev boken aldrig klar, eftersom hon dog, endast 48 år gammal. Jackson var ända till slutet övertygad om skrivandet som räddning och vägen ut.

Jag undrar om det inte är tvärtom, att alla författare skriver sitt eget fängelse. Är inte alla författare inlåsta på den där vinden? Eller i det hemsökta huset? Eller under Plaths glaskupa? Är det inte själva essensen av att vara författare? Att ingen någonsin kommer att förstå?

”Laughter is possible laughter is possible laughter is possible”, avslutar hon sin dagbok.

Är det? Jag är mer benägen att hålla med Virginia Andrews som avslutar ”Vindsträdgården” med: ”I slutet blir man alltid besviken.”

Linda Skugge är författare och medarbetare på Expressens kultursida.