Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

För barnens del går det bara utför med Sverige

Barnkonvention har blivit lag. Hjälper det?Foto: SHUTTERSTOCK
Foto: ORDFRONT FÖRLAG
Ylva Mårtens.Foto: ANDERS PETERSEN / ORDFRONT FÖRLAG
Sven Olov Karlsson.Foto: YLWA YNGVESSON

Samhället behandlar våra barn som kollektiv allt sämre enligt en ny antologi.

Sven Olov Karlsson finner texter som blottar landet som glider isär.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Billiga tavlor av gråtande glyttar, flickan med svavelstickorna, IS-barnen i lägrens misär, eller bara kids i det Sverige som stadigt halkar neråt i UNICEF: s rättviserapport ”Fairness for children” – barn som verkligen saknar vad de verkligen behöver, som genomlider vad ingen förtjänar att uppleva, finns överallt i dikt och verklighet.

Så sett hade antologin ”Vi måste börja med barnen” varit aktuell när som helst. Men i år ligger den extra rätt. Första januari började nämligen barnkonventionen, FN:s konvention om barnets rättigheter, gälla som svensk lag. Mer precist ska domstolar och rättstillämpare ta hänsyn till konventionens rättigheter.

Utfrågningar över fyra timmar i sträck, tills barnet bara skakade av gråt.

Är man liten är det påfallande lätt för dem som skadar en att komma undan. Det är en av antologins tydligaste slutsatser. Inte sällan är hårdhandskarna de facto sanktionerade från ovan. Eller som Ekot-journalisten Daniel Velasco skriver i sin skakande essä om det sadistiska bruket av isoleringsceller på ungdomshem som Lövsta (vilket lades ner efter Velascos granskning): ”om det finns en befogenhet, så används den”. Hans text, liksom de andra bidrag som beskriver hur gruppen, kollektivet, inte sällan själva samhället, förhärdat far fram med barn, utgör bokens mest skakande partier.

Sara Landström, forskare i rättspsykologi, redogör för de omänskliga barnförhören i Kevin-fallet 1998: utfrågningar över fyra timmar i sträck, tills barnet bara skakade av gråt: ”Han är sju år, helt ensam och hans grundläggande rättigheter: rätt till tystnad och rätt till juridiskt ombud har berövats honom”.

Omgivningen skapar ett hav av infekterat skvaller tills söner mördar systrar.

Jamila Hussein, författare till boken ”Heder och hedersvåld: Berättelser, fakta, fördomar” beskriver hur omgivningen skapar ett hav av infekterat skvaller tills söner mördar systrar, eller fäder dräper döttrar, för att inte drunkna i upplevd vanära. Hussein tar också upp Skolverkets märkliga ambition att alltjämt hålla hedersrelaterat våld och förtryck utanför läroplanerna.

Andra författare skriver direkt från sig själva: Johanna Nilsson om mobbingminnen, Susanna Alakoski om barnfattigdom (läs, medelklassare!) och andra åter plockar med sina favoritämnen; professor Hugo Lagercrantz upplyser om hur barnets hjärna mognar (bort med skärmarna, in med flera språk!), psykologen Gunilla Niss framhåller att förskolan av i dag är ett sjunkande skepp – ”Vi har aldrig tidigare haft så många små barn, i så stora grupper, under så långa dagar. Dessutom har förskolan aldrig tidigare haft så få utbildade bland sina anställda.” – och barnläkaren Lars H Gustafsson slår ett slag mot den svarta pedagogiken.

Slöseriet i det, den slappa grymheten, får ilskan att bulta i mig.

Vad förenar då denna vällovliga men ärligt talat spretiga samling? Alla texter bevisar att inget skapar en olycklig barndom som ojämlikhet, må den sen vara instiftad av kapitalismen, segregationen eller Gud själv. Och att det i dessa avseenden, trots att vi vet bättre, bara går utför med Sverige. 

Allt från friskolereformer till utanförskapsområden har i närmare ett kvarts sekel konstgödslat just ojämlikheten. Slöseriet i det, den slappa grymheten, får ilskan att bulta i mig. Det är en sådan här bok som får mig att inse hur privilegierad jag fick vara som liten, hur bra mina barn har det, och att vi borde vara fler.

Redan 1990 ratificerade Sverige barnkonventionen. Det har nästan alla andra länder också gjort, utom USA. Att den nu ska gälla som svensk lag ska därför bli intressant att se omsatt i praktiken. Bäva månde översittarna! Eller blir det som med så många andra beslut som klubbats i mening att skydda våra minsta? Får barnen bara en liten papperstiger?

 

SAKPROSA

RED: YLVA MÅRTENS

Vi måste börja med barnen

Medverkande: Susanna Alakoski, Johanna Nilsson, Lars H Gustafsson, Babak Behdjou med flera.

Ordfront, 217 s.

 

Sven Olov Karlsson är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hans senaste bok är Årsboken.