Flyttgubbarna tog rast – sen hände detta

Pratstund vid en picknickkorg.
Nalle med sin nya vän.

Dockteatern Tittuts nya handlar om vad som rör sig i lådorna i förrådet.

Gunilla Brodrej får underhållning på högsta nivå för den minsta publiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det finns föreställningar som slår barn med häpnad. Som med fyrverkerier och effekter försöker konkurrera med appar och Tiktok och allt vad barnen har i sina portabla nöjesfält. Dessa föreställningar tävlar så att säga med en hel industri. De brukar ske i sina mest intensiva former på de största scenerna med tillgång till sceniskt maskineri och teknik.

Sedan finns det den andra sorten, på mindre scener, som med små medel får barnen att instinktivt känna att det här visserligen är spännande och fantasifullt men faktiskt också verkar vara nånting som kan uppstå i ett lekrum på förskolan. Kanske till och med hemma. Båda sorternas teater kan vara bra, men när en liten scen som Dockteatern Tittut lyckas trolla med knäna och fånga en treårings hela uppmärksamhet blir man lite extra lycklig.

...en pladdrande fransos i bästa Staffan Westerberg-tradition.

Ett rivjärn upplyst inifrån kan bli ett höghus, en rad bestick kan åka buss och en träslev kan bli en vän. Huvudpersonen är en vanlig Nalle. Låter det tråkigt? Inte det minsta. Dockteatern Tittuts ”På villovägar” är lika rolig och underhållande som den framlekta ”Röde orm” var på Dramaten häromåret. Trotsigt analogt används vardagsföremål för att tillverka rekvisita. På Tittut blir en sparkdräkt ett underligt kräldjur och en upp och nervänd kaffetermos en pladdrande fransos i bästa Staffan Westerberg-tradition. 

Nalle paddlar fram i en tvättbalja medan två ankor finurligt tillverkade av skoblock guppar förbi efter varandra. Dockspelaren säger ”Du? Va? Du? Va?” så som man kan tänka sig att ankor kan låta och publiken gungar i takt till Hugo Therkelsons medryckande sjömansvals. Musik och ljudeffekter spelar för övrigt en alldeles särskilt magisk roll i denna föreställning som egentligen inte handlar om något särskilt. Utom möjligen att bry sig lite extra om en vän som kommit på villovägar.

Det bästa händer när flyttgubbarna (det vill säga dockspelarna) tar kafferast och ”försvinner”.

I början följer publiken med ”flyttgubbarna” David Skogman och Martina Grimstedt in till salongens ”förråd”. Pratet om vad förrådet kostar i kallhyra eller hur lång uppsägningstiden är flyger nog över huvudena på barnen och skulle gott kunna ersättas av nåt annat mer begripligt och mindre blinkande till vuxenpubliken.  

Det bästa händer när flyttgubbarna (det vill säga dockspelarna) tar kafferast och ”försvinner” och prylarna och pjäsen får liv. 

Dockteatern Tittut åker förhoppningsvis på turné med sina lådor, men än så länge är det de gynnade stockholmsbarnen som får njuta av ”På villovägar”. 


Dockteater

PÅ VILLOVÄGAR

Idé Sophia Segrell, Lisa K Almstig, Hugo Therkelson och Sigyn Stenqvist

Regi Sophia Segrell

Dockor Lisa Kjellgren Almstig

Scenografi Sigyn Stenqvist

Ljus Sigyn Stenqvist, Robin Thorman

Musik och ljuddesign Hugo Therkelson

Medverkande David Skogman och Martina Grimstedt

Dockteatern Tittut, Stockholm

Ålder 2-4 år


Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.



Lunch med Montelius: Vaska Stockholm

https://embed.radioplay.io?id=96839&country_iso=se

DN-skribenterna som hatar Stockholm. Lena Nyman som inte klarade av att leva på landet. Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius och Gunilla Brodrej.