Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Får ettåringarna den närhet de behöver?

Framtiden? Robot på en förskola i Peking som kan leka, dansa och läsa sagor. Foto: ROMAN PILIPEY / EPA / TT
Helena Granström. Foto: ELIN STRÖMBERG

Fler barn börjar förskolan innan de fyllt två år. Helena Granström är skeptisk inför kvalitén på omvårdnaden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Existerar det något i vårt samhälle som inte kan växlas mot pengar? ”Mänskliga relationer”, är det uppenbara svaret, men ett som bara är delvis sant: särskilt de relationer som präglas av omhändertagande har i takt med samhällets modernisering kommit att professionaliseras i allt högre grad. 

Det gäller i synnerhet omhändertagandet av barn. Genom ekonomisk och jämställdhetspolitisk utveckling har normen förskjutits från att barn vistas i hemmet under sina första år, till att de nästan undantagslöst går på förskola, de flesta redan innan de fyllt två. Det är också en utveckling som accelererar, visar siffror från Skolverket som DN presenterade förra veckan. Sedan 2014 har andelen inskrivna ettåringar ökat med nästan en fjärdedel, till knappt 60 procent. 

Ont om personal på dagis

När uppgifter som tidigare fallit inom ramen för informella relationer överförs på experter uppstår med nödvändighet gråzoner. En terapeut utövar sitt yrkeskunnande, men fungerar också som en lyssnande vän. Hemtjänstpersonalen diskar och byter kateter, men erbjuder i bästa fall också den mänskliga kontakt som vårdtagaren annars kanske helt blir utan.

 

LÄS MER: Camilla Läckbergs uppfostringsmetoder bäddar för nya Trump   

 

När man ska ta hand om små barn finns det inga renodlat tekniska sysslor; även de praktiska momenten behöver genomsyras av omsorg. Den som bär ett protesterande barn från lekplatsen samtidigt som hon talar med det och håller det intill sig, utför en helt annan handling än den som hårdhänt lyfter bort det utan att yttra ett ord. Den som matar och söver ett barn med ömhet och lekfullhet, gör det på ett annat sätt än den som utför dessa uppgifter mekaniskt.

Barn ges inte tillräcklig uppmärksamhet

Frågan är vilka förutsättningar som krävs för att en vuxen ska kunna erbjuda ett barn känslomässigt engagerad omvårdnad. Förmodligen underlättar det inte att ha ytterligare fyra ett- eller tvååringar att se efter, som i politikernas sällan realiserade utopi på tio barn och två vuxna i småbarnens grupper. Skolinspektionen granskade år 2015 situationen för de minsta barnen, och kunde konstatera att de på en femtedel av förskolorna inte gavs tillräcklig uppmärksamhet. Personalens lyhördhet för barnens behov bedömdes som otillfredsställande, och i vissa fall ”bestod kommunikationen med de yngsta barnen av tillsägelser och förmaningar”, en problematik direkt relaterad till barngruppens storlek. 

 

LÄS MER: Jag föder hellre barn hemma än i vårdkaoset

 

För många barn är det inte föräldrar eller någon annan närstående som är med när de för första gången tar ett steg, yttrar ett ord, går på toaletten eller ritar en teckning – utan förskolepersonalen. Man skulle önska alla barn att denna vuxen, vem det än är, skulle ha förutsättningar att vara fullt ut närvarande.  

 

Helena Granström är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Det som en gång var". 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!