Det är lite som "Hjärnkontoret"-versionen av "Fångarna på fortet" när hela publiken på Unga Dramaten får dra på sig labbrockar och lajva ett vetenskapligt experiment. Teaterkollektivet NYXXX spelar "Drömdykarna" som går ut på att en kille har fastnat i drömvärlden och nu ska vi, drömdykarna, försöka locka honom tillbaka till verkligheten.
Publiken delas in i grupper som får direktiv via hörlurar med uppmaningen att inte göra som de andra, utan följa sin individuella ordergivning. Vid en station får man styra någon annan med en fjärrkontroll: gå höger, gå vänster, plocka upp.
Vid en annan får man trycka på porttelefonen och dörren öppnas av samma skådespelare i olika roller beroende på valt namn. Den snillrika tekniska lösningen och väloljade logistiken är imponerande i sig.
Spelkonstruktören är uppenbarligen en nörd som gillar "The Matrix". Det skulle kunna bli en fantasifull upplevelse, och är det delvis, om man slapp känslan av att vara fången i ett spel. Och när man förstår att det finns ett facit är det något som dör. Då uppstår inte den typ av konstnärliga kickar som när den fria teatergruppen Barnens underjordiska scen utforskar drömvärlden i interaktiva "Drömt" eller i sin version av Strindbergs "Ett Drömspel".
Där är den hemliga planen dold och publiken följs åt i de underjordiska gångarna som en oförutsägbar och dynamisk organism. Slutet är öppet. Tonen är lekfullt litterär.
På Unga Dramaten avrundas historien med att chefen för det hela får en "briljant idé", hon säger att det är tack vare publiken – men det hör ju alla att det är ljug.