Det bästa narrativet är det självupplevda. Om det inte är en känd persons narrativ förstås, som alltid är mer värt än en vanlig människas berättelse.
Ungefär så utmålar skådespelarna Eric Stern och Sanna Sundqvist ett slags grundregel för författaren David Wiberg som skrivit ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång” och som sitter nertryckt mellan dem i en soffa på Lejonkulans scen på Dramaten. Huruvida han och de andra är sig själva i denna scen är oklart eller flytande. Det är som om vi hamnat i ett slags ”berättelsens” svarta hål, i ett språkets kaninhål och underland. Och där själva dramaturgin och rollfigurernas identitet hela tiden underminerar alla försök till just ett narrativ. Precis som Erika Magnussons scenografi av löst hopkomna möbler och stora gröna tygsjok blir ett slags fiktionens uppehållsrum. I vilket de tre på scenen med bravur fyrar av en och en halv timme språklig show, en ”rolig timme” med filosofisk skruv, ett slags hallucinatorisk fiktion där de alla skickligt glider ut och in i olika inkarnationer.
Stern och Sundqvist på Cirkus
Wiberg som den självmordsbenägne performance-artistern Eugene, den arga skåningen i hood-tröja eller den ständigt uppdykande och diffuse Göran Unger. Stern och Sundqvist som de superkända varianterna av sig själva som uppträder på Cirkus, som sjukhusclowner eller som skolteaterskådepelare som inte alls vill höra vad den utsatte eleven berättar. Det är mycket roligt och mycket kusligt och i ärlighetens namn, ibland lite på tomgång.
LÄS MER – Amanda Svenssons ögon tåras av David Wibergs nya roman
Men det här sceniska utforskandet av hur alla dessa formgrepp och floskler används om oss och mot oss är inte bara uppiggande utan känns som en nödvändig motståndshandling i vår tids okritiska hyllande av "berättelsen".
Här går en i terapi där man gör en dokumentär om terapin och en pod om dokumentären och en konstinstallation av det och alla dessa lager på lager ger till slut ger ”en rating på 7,5 – vilket är jävligt bra”.
En dotter, Saga, figurerar; en flicka som har problem med sin aggressivitet. Hon är allas dotter, ibland den enes, ibland den andres och hon finns där som ett sår och en smärta. En smärta som lyckas undfly ”narrativet”, som är lika levande och vagt som de valhänta rörelser Stern gör när han med en ”gestaltning” ska utvärdera ”sin halvtimme”.
Multikonstnären David Wiberg
Det är en värld utan nåd som multikonstnären David Wiberg målar upp tillsammans med Lumors regissör Oskar Thunberg. Där språkets utövade våld värderar, banaliserar och förminskar oss.
På Lejonkulan blir till slut det oartikulerade skriket det enda möjliga. Och det är inte utan att man har lust att skrika med.
LÄS MER – Hanna Höglund om David Wibergs Anteckningar från ett källarhål
Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.
