Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fångar i språkets våld

Eric Stern, Sanna Sundqvist och David Wiberg. Foto: Foto Kristian Bengtsson.
Eric Stern, Sanna Sundqvist i Unga Dramatens "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". Foto: Foto Kristian Bengtsson.
Sanna Sundqvist i Unga Dramatens "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". Foto: Foto Kristian Bengtsson.

David Wibergs nya pjäs är en satir om vår tids fokusering på "berättelsen". Maria Edström har roligt åt alla formgrepp och floskler på Unga Dramaten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det bästa narrativet är det självupplevda. Om det inte är en känd persons narrativ förstås, som alltid är mer värt än en vanlig människas berättelse.

Ungefär så utmålar skådespelarna Eric Stern och Sanna Sundqvist ett slags grundregel för författaren David Wiberg som skrivit ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång” och som sitter nertryckt mellan dem i en soffa på Lejonkulans scen på Dramaten. Huruvida han och de andra är sig själva i denna scen är oklart eller flytande. Det är som om vi hamnat i ett slags ”berättelsens” svarta hål, i ett språkets kaninhål och underland. Och där själva dramaturgin och rollfigurernas identitet hela tiden underminerar alla försök till just ett narrativ. Precis som Erika Magnussons scenografi av löst hopkomna möbler och stora gröna tygsjok blir ett slags fiktionens uppehållsrum. I vilket de tre på scenen med bravur fyrar av en och en halv timme språklig show, en ”rolig timme” med filosofisk skruv, ett slags hallucinatorisk fiktion där de alla skickligt glider ut och in i olika inkarnationer.

Stern och Sundqvist på Cirkus

Wiberg som den självmordsbenägne performance-artistern Eugene, den arga skåningen i hood-tröja eller den ständigt uppdykande och diffuse Göran Unger. Stern och Sundqvist som de superkända varianterna av sig själva som uppträder på Cirkus, som sjukhusclowner eller som skolteaterskådepelare som inte alls vill höra vad den utsatte eleven berättar. Det är mycket roligt och mycket kusligt och i ärlighetens namn, ibland lite på tomgång.   

 

LÄS MER – Amanda Svenssons ögon tåras av David Wibergs nya roman

 

Men det här sceniska utforskandet av hur alla dessa formgrepp och floskler används om oss och mot oss är inte bara uppiggande utan känns som en nödvändig motståndshandling i vår tids okritiska hyllande av "berättelsen".

Här går en i terapi där man gör en dokumentär om terapin och en pod om dokumentären och en konstinstallation av det och alla dessa lager på lager ger till slut ger ”en rating på 7,5 – vilket är jävligt bra”.

En dotter, Saga, figurerar; en flicka som har problem med sin aggressivitet. Hon är allas dotter, ibland den enes, ibland den andres och hon finns där som ett sår och en smärta. En smärta som lyckas undfly ”narrativet”, som är lika levande och vagt som de valhänta rörelser Stern gör när han med en ”gestaltning” ska utvärdera ”sin halvtimme”.

Multikonstnären David Wiberg

Det är en värld utan nåd som multikonstnären David Wiberg målar upp tillsammans med Lumors regissör Oskar Thunberg. Där språkets utövade våld värderar, banaliserar och förminskar oss.

På Lejonkulan blir till slut det oartikulerade skriket det enda möjliga. Och det är inte utan att man har lust att skrika med.

 

LÄS MER – Hanna Höglund om David Wibergs Anteckningar från ett källarhål 

 

Teater

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Av David Wiberg

Regi David Wiberg och Oskar Thunberg

Unga Dramaten/Lumor

Ålder Gymnasiet

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!