Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En roman som är hopplöst kär i sin egen spegelbild

Niklas Mesaros. Foto: Hugo Thambert

Poetry slam-mästaren Niklas Mesaros debuterar med "Sjöhästar" för unga vuxna.

Gunnar Ardelius läser en modig men formmässigt osäker kärleksroman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | BOK. Förälskelsen mellan två personer kan från insidan upplevas som fullkomligt unik, medan den utifrån ofta ter sig banal och en aningen tröttsam eftersom spänningsfältet inte sträcker sig utanför de älskandes mikrokosmos. En kärleksroman behöver därför skapa en spricka av sårbarhet som visar en väg in för läsaren. För det krävs modet hos berättaren att riskera att hela sufflén faller samman inför allmän beskådan.

Niklas Mesaros, som nu debuterar med unga vuxna-romanen "Sjöhästar", är en sådan författare. Han har det där dumdristiga modet som fordras för att skapa febrig nervighet. Relationsromanen "Sjöhästar" handlar om Nilo som är i tjugoårsåldern och bor i Hornstull. Vi får följa Nilo under en vecka då det svajar ordentligt med partnern Nasim. 

"Sjöhästar" påminner tematiskt om Roland Barthes "Kärlekens samtal", med ett passionerat fokus på självbespegling och igenkänning, kärlekens allra känsligaste ögonblick av väntan, bekräftelse, hänryckning och förvirring. Framförallt finns en vetskap om att en kärleksrelation till stor del manifesterar sig i språket och i minnet.

Poetry slam-mästare

Men det här är tyvärr en roman som är hopplöst betuttad i sin egen spegelbild och samtidigt präglas av en djup osäkerhet inför sin form. Nilos berättelse utmärks av kvävande självgodhet där det saknas utrymme för tvivel.

Texten famlar sig fram som en person med hipsterkomplex som köpt sig ett par nya byxor utan att veta om de verkligen är snygga och därför trånar efter bekräftelse och på samma gång kompenserar för sin självcentrerade rädsla genom att vara nedlåtande mot andra.

Sedan tidigare är Mesaros dubbel svensk poetry slam-mästare och det märks i varje mening. Mycket av materialet från Mesaros tidigare scenframträdanden har han i princip copy pasteat rätt in i romanen. Rösten, den genomträngande fysiska energin och den gedigna närvaron från det muntliga berättandet han behärskar så väl, klarar inte övergången till den tryckta boksidan utan att det mesta går förlorat.

En viktig läxa

Nilo är en politiskt korrekt protagonist som har gott om tid att framhäva nyanserna av sig själv, medan de flesta i hans omgivning blir till grovt skurna karikatyrer. Detta kunde vara ett underbart uppfriskande och roligt grepp, en karaktär som skoningslöst svingar vilt och genomskådar världen med frän sarkasm och självdistans. Men problemet med Nilo är att han inte är vass och rolig, han är platt och ointelligent.

Jag sympatiserar ändå med försöket. Många formuleringar i paraden av metaforer är glimrande, men det är för sällan språket öppnar upp, det fungerar snarare tvärtom, som en skyddsmur av ord. Det som verkligen är sårbart får vi inte ta del av. Jag förstår precis varför Nilos partner vill dumpa honom.

Det är trots allt en viktig läxa som Nilo har att lära. Det går inte att vara älskad av alla. Han är inte unik. Sufflén kollapsar. Men modet att berätta finns där, så hoppas jag verkligen Mesaros ger det ett nytt försök inom kort.

 

UNGDOMSROMAN

NIKLAS MESAROS

Sjöhästar

Rabén & Sjögren

 

Gunnar Ardelius

Gunnar Ardelius är författare och kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!