En religiös uppväxt kan bli både fängelse och frihet

SOMMARESSÄ. Gudstjänsten inleddes klockan elva – eller ”mötet” som vi sa, för så kallade man det i väckelsen. Jag och min bror smet in genom dörrarna längst bak, passerade alla och satte oss på första bänk. Framför oss reste sig estraden. Där uppe var talarstolen med ”JESUS” i versaler, dopgraven och äldstebröderna på rad. Till vänster stod en blå orgel. Den var ett fynd från Östeuropa, prydd med kyrilliska bokstäver. När predikanterna blev långrandiga försökte jag tyda deras gåta. 

På estraden fanns också farfar och pappa – båda var pastorer i pingstförsamlingen. Kanske satt vi långt fram för att vi ville vara nära dem? Jag minns faktiskt inte om vi hade något skäl. Det kändes bara självklart. Som att slå sig ner i favoritfåtöljen i sitt hem.  

Efter tjugo minuter somnade min lillebror med huvudet mot min axel. Bakom oss log församlingen. Ritualen blev ett lika förutsägbart inslag i mötet som tungotalet, profetiorna och de djupa bönesuckarna. 

Enquists tro överlever folkhögskolan.

När P O Enquist, född i en norrländsk väckelsemiljö, började studera vid den nyinrättade folkskolan i Bureå skakade traktens fromma bekymrat på huvudet. Man var rädd att han skulle ”studera bort tron”. Tore Frängsmyr, senare professor i lärdomshistoria, gick i samma skola och märkte också oron: ”Det talades i religiösa kretsar i byn om faran för att man skulle ’studera bort tron’”, skriver han i boken ”Pekingmänniskan”.

Enquists tro överlever folkhögskolan, men när han flyttar till Uppsala händer något. Det är inget dramatiskt uppbrott, utan ett långsamt farväl. Han har skildrat det i sin självbiografi: 

Hans fasta trosförvissning, hans ångest, hans tillit, hans syndamedvetande, allt glider mycket långsamt ner i världslighet och poesi och blandas upp och nästan försvinner. Det som en gång har varit så viktigt känns nu avlägset. Det är inget dramatiskt uppbrott, det bara glider bort. Han studerar bort tron. 

Strömstedt är själv son till en pingstpastor.

Enquist börjar skriva för UNT och Svenska Dagbladet, men en dag hör Expressens kulturchef Bo Strömstedt av sig. Över en lunch på Operakällaren lyckas han rekrytera den unge författaren. 

Strömstedt är själv son till en pingstpastor. Han började sin skrivarbana på Lewi Pethrus tidning Dagen, men när han kritiserade den kristna romanen fick han en uppsträckning av pingsthövdingen. Då lämnade han: ”min uppväxt i pingströrelsen var slut”, skriver Strömstedt i sina memoarer. 

Både Strömstedt och Enquist räknas till det Sam Lidman – en annan pastorsson – kallat för ”Guds barnbarn”. De som växte upp i väckelsen, men lämnat och sedan ägnat livet åt att förstå och försöka försonas med sin bakgrund. Många av dem samlades på Expressen. Här var också Per Wrigstad, chefredaktör från 1960 och son till missionspastorn och riksdagsmannen Johan Nilson. 

Men det var också något med stilen.

Varför hamnade de på Expressen? Den ideologiska närheten var ett skäl. Det frikyrkliga frisinnet gifte sig väl med tidningens liberalism. Men det var också något med stilen. Enquist uppskattade, skriver han, det fräcka, råa anslaget: ”Den har en ton på kultursidan som inte liknar den högdragna katedralkänslan i Dagens Nyheter.”  

Du kan ta pojken ur väckelsen, men inte väckelsen ur pojken. Expressen var mer tältmöte än kyrka. Enkelt, slagkraftigt och ibland en smula vanvördigt – men om allvarliga ting. Så nära barnatrons kapell man kunde komma i kulturlivet.  

På sitt tjänsterum hade Strömstedt en orgel där han spelade psalmer från sin barndom. ”Också detta ingår i det naturliga för denna tidning”, skriver Enquist, och fortsätter: ”Väckelsefolket finns ju över allt. På ledarsidan och kultursidan och bland fria skribenter, överallt på tidningen frimicklare i stor men uthärdad oenighet”. 

De tvingas välja: kyrka eller värld.

Idag har orgeln flyttats till kultursidans redaktion. Och på den sidan skriver bland andra missionsförbundaren Per Wirtén och baptisten Jonas Gardell. 

Här finns någon slags tradition – och jag känner igen mycket från de äldre. Men en del är annorlunda. Som att jag inte, till skillnad från många av dem, har lämnat. Det är i och för sig en sanning som kräver minst två modifikationer. Dels lämnade väl inte heller de helt, det vittnar orgeln om. Dels går jag sällan på väckelsens möten nuförtiden, utan till andra gudstjänster. Men jag är fortfarande medlem i den pingstförsamling där vi satt på första bänk – och jag känner inget behov av att varken ta avstånd eller slå mig fri. 

Vad beror denna skillnad på? 

Strömstedt och Enquist bröt upp på grund av det trånga. För munkavelns skull, och för att de fick lära sig att det mesta i världen var syndigt och förbjudet – teater, biograf och alkohol. De tvingas välja: kyrka eller värld. Det trånga kapellet eller öppna landskap. 

Det blir till slut ett enkelt val, även om det inte går utan smärta. De skulle alltid sakna sin barndoms kapell. Men man kan inte leva instängd.   

De behövde klättra ut genom fönstret för att bli fria

Jag känner igen en del av det trånga – kanske var det en förutsättning för värmen? Vi drack inte alkohol, och när jag flyttade till Uppsala för att studera skakade en och annan på huvudet. Men vi gick på bio, klassfester och teater, och de flesta tyckte ändå att studier – till och med i teologi – var en bra sak. 

Det var inte lika trångt, men framför allt upptäckte jag att kapellet inte var hela huset. Det var bara ett rum i en mycket större byggnad, en som rymde munkar och mystiker, abbedissor och andedöpta, påvar och predikanter om vartannat. Valv öppnade sig bakom valv, utan ände. Tusentals former och uttryck. Trångt? Det känns som om jag bara undersökt en bråkdel.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Därför är jag är evigt tacksam för barnatrons kapell: Det blev porten till en världsvid gemenskap.  

Utanför var vida, oändliga vidder.

Men för Enquist och Strömstedt blev kapellet cell, och de behövde klättra ut genom fönstret för att bli fria. Utanför var vida, oändliga vidder – men då och då kändes de öppna landskapen mer som ett ödeland. 

Men när hemlängtan blev för svår kunde man alltid spela orgel på redaktionen. Eller skriva ett stycke svavelosande förkunnelse till spalterna. Enkelt och slagkraftigt om allvarliga ting. 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.