Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En livlös läsrobot som låtsas lyssna

Helena Granström.Foto: OLLE SPORRONG
Bara på låtsas. Roboten Bibi på Skärholmens bibliotek.Foto: BEATRICE LUNDBORG / DN TT NYHETSBYRÅN
Fångar intresset. Roboten Bibi på Skärholmens bibliotek.Foto: BEATRICE LUNDBORG / DN TT NYHETSBYRÅN

På svenska bibliotek motiveras barn till läsning genom en robot.

Helena Granström tycker att vi ska vara öppna med hur metoden fungerar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Det finns många goda skäl att läsa, men jag är säker på att ensamhet är ett av de bättre. Utöver allt annat som läsning kan vara – kunskapsinhämtning, förströelse, ett sätt att bekanta sig med främmande världar – är det också alltid ett stillsamt umgänge med ett annat jag. Detta jag som talar genom texten kan göra det högljutt eller närmast omärkligt, men dess levande närvaro, frammanad av de livlösa symbolerna på bokens sidor, är just det som gör en text till litteratur.

Det ligger därför en särskild ironi i att det är just i läsfrämjande syfte som Stockholms stadsbibliotek nu väljer att satsa på en ”läsrobot”. Medan boken till sin yttre form är så långt ifrån empativäckande som det är möjligt att komma men ändå har potentialen att inrymma mänsklighetens själva essens, gäller det motsatta för den storögda humanoiden Bibi: vad vi har att göra med här är ett objekt utrustat med mänsklighetens ytliga attribut, men renons på varje kärna av mänsklighet.

Bibis tänkta funktion är alltså att öka läslusten hos unga genom att lyssna och ge respons på deras högläsning, bland annat med uppmuntrande tillrop. ”Du läser superbra, verkligen. Perfekt!”, för att ta ett exempel från Bibis kollega Vinci som sedan tidigare är verksam på stadsbiblioteket i Luleå.

Ett objekt utrustat med mänsklighetens ytliga attribut, men renons på varje kärna av mänsklighet.

Att läsfrämjare är beredda att ta till drastiska åtgärder är i sig inte särskilt märkligt; som en rapport från Statens medieråd visade tidigare i år läser endast 27 procent av de svenska nioåringarna böcker eller tidningar dagligen, en andel som vid 18-års ålder faller ytterligare till ynka elva procent. Med tanke på att en massiv majoritet av alla tonåringar numera använder internet mer än tre timmar per dag är det inte så svårt att gissa vad de sysslar med i stället – och kanske ska Bibi och hennes gelikar i ljuset av detta förstås som ett försök att ge också den sträva bokläsningen en ton av den digitala världens sötma?

Greppet tycks i alla händelser effektivt: De barn som fått möta Bibi på biblioteket i Skärholmen uttrycker till stor del att det blir roligare att läsa i robotens närvaro, och begränsar sin kritik till förbättringsförslag av typen: ”Det vore ännu bättre om den också kunde göra high-five och flossa”.

Ett försök att ge också den sträva bokläsningen en ton av den digitala världens sötma?

Men om det faktiskt fungerar – varför fungerar det? I ett liknande projekt med amerikanska 10-14-åringar motiverar en deltagare sin ökade läslust på följande sätt: ”[Roboten Minnie] fick mig att vilja läsa mer för att den fick en att känna att man var tvungen att göra den glad.” Roboten, som delar sitt infantilt älskvärda utseende med Skärholmens Bibi, placerades i denna studie i barnens hem under en två-veckors period, varefter forskarna kunde konstatera att Minnie blivit som ”en i familjen”: ”Vad vi kunde observera var att robotens känslomässiga beteende […] verkligen skapade ett band.

Robotens uppmuntran – ”Du läser superbra, verkligen. Perfekt.” – fungerar av ett enda skäl, nämligen att barnen i någon mening tror på den, som uttryck för ett reellt subjektivt omdöme. När Bibis amerikanska släkting konverserar barnen med repliker som ”Jag har också en tvillingsyster, vi är precis lika fast hon har gröna ögon” fyller detta ingen annan funktion än att förstärka illusionen av att de har att göra med en verklig, levande motpart – en som är förmögen att uppmärksamma dem, uppmuntra dem, kanske till och med älska dem. ”Vinci lyssnade”, säger ett av de barn som fått läsa för roboten i Luleå, ”det kändes bra”. Ett annat: ”Det bästa var att någon lyssnade”. 

Att Vinci faktiskt inte alls lyssnade, utan enbart levererade förprogrammerad respons, är ingenting som vi vuxna tycker att barnet behöver få veta. Kanske lyckas vi med Bibis, Vincis och Minnies hjälp faktiskt med att få unga att läsa, men vi bör i så fall vara ärliga med hur vi gör det: Helt enkelt genom att lura dem.

Helena Granström är författare och skribent på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är Standardmodellen.

Varför hatar alla postmodernismen?

Den är ett skällsord i samtidsdebatten, men få har förstått vad den egentligen är. Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder postmodernismen i veckans Kultur-Expressen. Programledare: Daniel Sjölin.