Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En kärleksfull omsorg och ett blint begär

Sommarens serie på Ungkulturen handlar om hur vi formar våra barn.

Helena Granström skriver om känslan av ömsesidighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FORMEXPERIMENT. Att ta hand om ett barn är att lära det vad det innebär att vara människa. Omtanke, omsorg, ömhet, kärlek – ett barn vet inte vad något av detta är om ingen lär det. Därför är omvårdnaden av ett barn inte bara omvårdnad, det är också en definition av världen.

Man definierar världen inför barnet, men man definierar den också inför sig själv. Och möjligen ger man därmed, nästan utan att märka det, sig själv svar som man inte visste att man hade. Svaret, till exempel, på den fråga som jag på senaste tiden har varit så intensivt upptagen av: Existerar ömsesidighet?

Under det gångna året har jag kommit att inse att den här frågan för mig är den absolut viktigaste, kanske är det till och med min enda fråga – för handlar inte allt, precis allt, i grunden om den? I förhållande till världen, existerar ömsesidighet? I förhållande till en plats, till växter och djur, i kärleken och sexualiteten: Finns den överhuvudtaget?

Man definierar världen inför barnet, men man definierar den också inför sig själv.

Den enda relation där denna fråga inte varit närvarande för mig är den till mina barn. Varför? Kanske just därför att den där faktiskt redan är besvarad – att jag själv redan har besvarat den med mina handlingar. Trots att jag inte vetat svaret, inser jag att jag i nästan allt jag gjort som förälder har försökt förmedla det till mina barn.

Att möta deras behov har inte enbart varit ett sätt att se till att behoven blev mötta, lika mycket har det varit ett sätt att övertyga dem om att en omvärld som vill möta ens behov är möjlig; att det är meningsfullt att uttrycka vad man behöver, för att det faktiskt finns någon som bryr sig om det. Är jag själv övertygad om det?

Foto: FOTOGRAFERNA HOLMBERG

Det går att lära även ett nyfött barn att ligga ensamt med en napp i munnen, det går att lära det att sova i en egen säng omgivet av gosedjur, men lär man det då inte på samma gång att dess behov är så stora, så ohanterliga, så betungande och överväldigande, att enbart ett dött ting kommer att kunna mätta dem? Att hålla barnet när det skriker, eller att inte hålla det, att ge det mat, närhet, bekräftelse, tröst eller att låta bli. Om ömsesidighet existerar – utgör inte dessa val i sig ett svar?

Det som skiljer ömsesidigheten från det objektifierande begäret är insikten att föremålet för mina känslor också är en människa. Oavsett om min åtrå är besvarad eller ej har den jag åtrår en inre verklighet full av längtan och fantasier, och denna inre verklighet kommer aldrig fullt ut att sammanfalla med min. Hur omstörtande, hur plågsam, är inte den insikten?

Hungrig. Foto: NTB scanpix

Hos mina barn upplevde jag båda elementen som tidigt närvarande: En lyssnande, kärleksfull omsorg, och ett blint, förgörande begär. Hur lär man ett barn att foga dem samman? Jag tänker mig att det bara finns ett enda sätt: Att till att börja med uthärda dem båda, att för en tid verkligen bli det viljelösa objektet, men att så successivt vägra vara det. Att neka mitt nyfödda barn bröstet för att manifestera mitt självbestämmande hade varit absurt, att i stunder förmedla något motsvarande till det två- eller treåriga var nödvändigt. Att på så sätt återerövra sig själv i relation till barnet är inte detsamma som att vända sig bort från det; snarare handlar det om att envist stå kvar med hela sitt jag.

Förälderns uppgift är att lära barnet att älska sig själv, men också att lära det att inte enbart älska sig själv.

Förälderns uppgift är att lära barnet att älska sig själv, men också att lära det att inte enbart älska sig själv. Kanske: Att lära det att våga älska någon annan än sig själv? Allt detta utgör, tänker jag mig, förutsättningar för ömsesidigheten, om den finns.

Foto: NTB scanpix

Vilket gör det tydligt att den där frågan som jag inte kan sluta tänka på ligger nära en annan fråga, kanske rentav är omöjlig att skilja från den, nämligen: Existerar kärlek?

Existerar relationer som är något annat än två individers gemensamma överenskommelse om att utnyttja varann? Jag vet inte, men som förälder tycks jag vara fullständigt förvissad.

Och förresten är det inte bara jag som besvarar den frågan inför mina barn, mina barn besvarar den hela tiden inför mig. De ser på mig, ingenting undgår dem, inför dem är jag fullständigt blottad – men ändå tycks det inte vara mina brister som de ser. Inte inför någon annan är jag så ofullkomlig, och ändå har ingen annan samma fullständigt oreserverade tilltro till min styrka, till min förmåga att älska outtröttligt och att klara allt.

De ser på mig, ingenting undgår dem, inför dem är jag fullständigt blottad.

Att det är omöjligt att älska någon annan utan att älska sig själv är en sanning nednött till kliché, men i fallet med barn är det i alla fall omöjligt att älska utan att få syn på sig själv. Barnen är individer, men individer som för inte så länge sedan var en del av min kropp. Att en rest av den bindningen består även efter födseln är både skrämmande och underbart: drömmen om att mina barn ska bli som jag, som ögonblicket senare övergår i fasa. Tänk om de blir som jag!

Men mina barn kommer inte att bli som jag – och kanske är inte heller jag den jag tror. För oavsett all den intolerans och oförsonlighet som finns i den blick jag riktar mot mig själv, ser jag i deras bara ett enda: Kärlek. Och jag inser: Den blicken är också en spegling av min.

Existerar ömsesidighet? I mina barns ögon – åtminstone där – tycker jag mig ana ett ja.

 

LÄS MER – Fem minuter av grymhet. Om fem-minutersmetoden

 

Helena Granström är författare och skribent på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är Standardmodellen.