Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En godnattstund om det svåraste

En vindlande bild av lek och fantasi.Foto: Illustration Jenny Lucander. / Natur och kultur
”Vi är lajon!”
Det ena lajonet försöker liva upp det andra.Illustration: Jenny Lucander.
Jenny Lucander.Foto: Niklas Sandström / Natur och kultur
Jens Mattsson.Foto: JOSE FIGUEROA

Jens Mattsson och Jenny Lucander får Nordiska rådets barnbokspris.

Gunilla Brodrej skrattar och gråter lite åt två lajon som leker ända in i slutet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Lajon? Först tänker jag att de kanske pratar skånska i Nordiska rådets prisvinnande bilderbok, men sen ser jag affischen på väggen. The Lion king så klart. Kanske är det både och. Det är mindre viktigt. De är lajon kort och gott de här barnen vars intensiva fantasivärld tar dem ut på den imaginära savannen närhelst de har lust. Genom intensiva färger och sneda och vinda perspektiv (som påminner lite om Ilon Wikland) böljar leken över boksidorna. 

Men plötsligt en dag får storebror ont i magen. Inga ”lajontricks” hjälper, han blir jättesjuk och måste läggas in på sjukhus. Det passar ju dåligt för individer som behöver vara ute på savannen och inte alls vill vara bundna vid en säng som till råga på allt har galler som en bur för djur. Och är det inte fel alltihop för lajon bör ju gå till veterinären?

Jenny Lucanders illustrationer har fart och fläkt och hon blandar generöst akvarell med akryl som fyller ut med färg inom nåltunna konturer. Det finns ett ljus över alla boksidorna som korresponderar och kompletterar Jens Mattssons prosa som utgår från det leklystna småsyskonet som inte ens ger sig när storebror ligger med dropp på sjukhuset. Då åks det rullstol ut i sjukhusgården där savannen växer upp kring gamlingar med rullatorer. 

Och då kan man kanske tycka att varför ska små barn behöva möta det här med döden?

Cancer-ordet nämns inte, ej heller orsaken till att håret trillar av. ”Min bror har nästan ingen päls längre. Han liknar morfar. Men han har sina egna tänder och kan fortfarande morra när någon kommer med medicin”. Mammans förtvivlan förstår vi genom att se bilden där hon tittar på hårborsten. Men småsyskonet, jaget i berättelsen, står uppflugen på sänggaveln och gestikulerar. De är ju fortfarande lajon. 

Och då kan man kanske tycka att varför ska små barn behöva möta det här med döden? Svaret är ja om det är så här fantasifullt och hoppfullt berättat. Sjukdom och död är en del av livet och ska man möta detta så finns det ingen bättre plats än i knät på en vuxen.

På sätt och vis är det en ”Bröderna Lejonhjärta” som Jens Mattsson har skrivit. När någonting så sorgligt och svårt händer ens äldre syskon blir betydelsen enorm av en levande fantasivärld. Även i denna historia finns ljuset i mörkret. I slutbilden är det inte två barn utan två riktiga lejon som smyger omkring på savannen. 

 

Bilderbok

JENS MATTSSON (TEXT) och JENNY LUCANDER (BILD)

Vi är lajon!

Natur och kultur

Ålder 3+

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

 

Lyssna på podcasten ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=74519&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.