Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En dag slutade Gud att lyssna

Foto: Shutterstock

Att som liten tro att Gud kan blidkas med böner leder till besvikelse. 

Eric Schüldt skriver i Ungkulturens sommarserie om barnatro.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. När jag var liten trodde jag på allt som vuxna människor sa till mig. Så när min dagmamma berättade att man fick fyrkantiga ögon av att titta för mycket på tv rusade jag in i badrummet. Vi hade precis sett Stjärnornas krig på video, över två timmar lång. Jag böjde mig fram mot spegeln. Ögonen såg fortfarande ut som vanligt. Jag hade klarat mig. Den här gången, i alla fall. 

Som barn pratade jag också ofta med Gud. Det skedde alldeles tyst, i mitt hjärta, som jag hade lärt mig. Nu kom jag inte från någon religiös familj, men samma dagmamma tog med oss till kyrkans barntimmar, som det kallades. Mest för att det var gratis tror jag, något behövde vi ju göra om dagarna, och så var alla andra där. Ibland avslutades allt med att en präst läste ur den gula bok som hette Barnens Bibel. 

Barnens bibel av Anne De Vries, utgåva från 80-talet.

Det handlade om Guds röst, och om Abraham som hörde den i sitt inre. Jag vet inte om de andra barnen lyssnade egentligen. Men för mig hände samma sak som med de fyrkantiga ögonen. Om en vuxen talar till mig med allvarlig röst måste det vara sant. Därför den tysta konversationen i mitt hjärta.  

En bön om att få slippa redskapsgymnastiken.

Fast något vidare samtal var det väl inte. Det handlade mest om att jag bad Gud om olika saker. 

Ofta var det en bön om att få slippa redskapsgymnastiken i skolan. 

Snälla Gud, sa jag med knäppta händer innan jag skulle gå hemifrån, gör så att lektionen blir inställd. Om du fixar det, lovar jag att vara dig trogen resten av livet. 

Man kan väl tycka att Gud fick min eviga trohet till ett ganska billigt pris. Men det märkliga var att jag ofta blev bönhörd. Var det inte gympapåsen som plötsligt kom bort dök en oväntad huvudvärk upp, eller så hade mina föräldrar bokat in ett tandläkarbesök just samma dag som vi skulle upp i de hemska romerska ringarna där jag en gång hade fastnat med båda låren och varit tvungen att hjälpas ned av en suckande idrottslärare. 

Gode Gud, gör så att Kajsa Ekis Ekman inte missförstår mig

Det där kom i alla fall att bli min tro. Om jag bad på rätt sätt och hade något att erbjuda i gengäld, skulle jag få slippa det som var jobbigt. 

Inom psykologin brukar man kalla det för magiskt tänkande. Det är barnet som övervärderar sin egen betydelse. I så fall var jag barn väldigt länge, för det här pågick ända upp i vuxen ålder. 

Sanningen är att det höll på fram till för något år sedan. 

Kajsa Ekis Ekman.Foto: PATRICIA REYES

Gode Gud, gör så att Expressens redaktör inte blir arg på mig trots att jag lämnar min text alldeles för sent. Gode Gud, gör så att min podd blir framgångsrik. Gode Gud, gör så att fler lyssnar på P2. Gode Gud, gör så att Kajsa Ekis Ekman inte missförstår mig när jag försöker skoja med henne om kapitalismen i ett tv-program. 

Det hemska var att Gud en dag slutade lyssna. Jag var plötsligt tvungen att möta det som jag alltid bett om att få slippa. 

En allt mer förtvivlad bön till en barnslig och orimlig gud.

Snälla Gud, gör så att jag inte behöver lida. Gör så att jag kan undkomma mörkret. Gör så att jag slipper ångesten, sömnlösheten, tåredalen, vaknätterna, demonerna och allt annat som gör mig så rädd. 

Jag bad om att få slippa, men jag slapp inte. 

Hade Gud övergivit mig? Bad jag på fel sätt? Hade han blivit arg? Kanske var han besviken för att jag tvivlat på honom trots att jag faktiskt redan erbjudit honom min eviga trohet. 

Det var inte förrän jag såg Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna som jag insåg mitt misstag. Det jag hade hållit på med var ingen gudstro. Det var ett köpslående med en trollerigud, som behövde blidkas med rätt sorts böner för att ge utdelning. 

Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin i ”Nattvardsgästerna”, 1963.Foto: SF

Även pastor Tomas i filmen sysslade med det här. En allt mer förtvivlad bön till en barnslig och orimlig gud. Han trodde att han var utvald. Han trodde att Gud skulle rädda honom. Men nu är han ensam och han lider. Gud är tyst. 

Bilden är naiv, men den kommer aldrig att blekna.

Det var skakande att se sig själv på vita duken. Kanske hade också jag satt på mig en prästrock, stolt över direktkontakten med en barnslig gud som kunde trolla bort både hopp över plintar och tidningsredaktörens besvikelse. 

Idag finns inte mycket till tro kvar. Gud är för det mesta tyst, och ofta känner jag mig ensam. Har jag någon tro är den bara en liten flämtande låga, inte större än att den ryms i den där röda lamphållaren över tabernaklet i den kyrka som jag ändå ofta går till.

Göran Greider.Foto: ROGER SCHEDERIN STUDIO LIGHTHOUS EXPRESSEN /

Det finns egentligen bara en sak som jag fortfarande bär med mig från kyrkans barntimmar. Det är en bild av hur den tysta guden ser ut. Bilden är naiv, men den kommer aldrig att blekna. Det är snarare just den bilden som gör att den flämtande lilla lågan fortfarande brinner. 

En snäll farbror med stort skägg.

Många säger att de tror på något. Inte en gubbe uppe på ett moln förstås. Men något. 

För mig är det precis tvärtom. 

Gud må vara tyst. Kanske till och med bortvänd. Men de gånger han ändå ger sig tillkänna, och jag känner mig omsluten av en mjuk och oförklarlig kärlek, då kan jag verkligen se honom framför mig. Helt tydligt, och alldeles sant. Han sitter där uppe på sitt moln. En snäll farbror med stort skägg och varma mörka ögon. Som en blandning av Gandalf och Göran Greider

 

Eric Schüldt är journalist och medarbetare på Expressens kultursida. Han leder radioprogrammet ”Text och musik med Eric Schüldt” i P2.