Premissen för Hansens bok stämmer inte

RECENSION. Du ser nästan aldrig längre ett uttråkat barn. På bussen, i väntrummet, i väntan på att det roliga ska börja. Barnet behöver i själva verket aldrig vänta på att det roliga ska börja eftersom barnet har tillgång till teknik som erbjuder underhållning i just det ögonblick som barnet önskar.

Du ser aldrig ett barn sitta, som du kunde se ibland och kanske irriteras av eller åtminstone himla med ögonen över, rastlöst på en restaurang, slamrande med besticken eller gapande efter mer läsk, hyssjad av föräldrar som vill visa upp ett artigt och snällt barn på 60-årsmiddagen eller julbordet eller begravningen. Barnet sitter i stället med en skärm framför sig och är lugnt, stillsamt och passivt och stör inte längre någon.

Hur dramatiskt har den digitala revolutionen förändrat villkoren för barn och ungdomar? Utgör den, som många vuxna tror, ett växande problem som inkräktar på den tid som de annars skulle lägga på läsning, motion och sömn, liksom den hämmar deras utveckling av empati?

En bok som på ett gladlynt och kompisaktigt sätt närmar sig frågan är Anders Hansens ”Skärmhjärnan junior”. Hansen är den supermediala överläkaren i psykiatri, känd bland annat från SVT:s ”Din hjärna” och boken ”Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda” – en bok som nu alltså kommer i en ungdomsversion, medförfattad av barn- och ungdomsförfattaren Mats Wänblad. Här presenteras en rad handfasta råd för hur den unge läsaren bäst hanterar telefonen eller paddan eftersom ”lösningen är inte att slänga alla skärmar och leka med kottdjur i stället”, som det heter i en typiskt käck formulering.

Vi lär känna typer som ”Fladdriga Fredrik” som har svårt att koncentrera sig när hjärnan ständigt behöver nya dopaminkickar från mobilen, ”Hanna Hinnerinte” som jämt är stressad eftersom skärmen äter upp all hennes tid och ”Sleepy Sam” som gör skäl för sitt namn eftersom mobilen förstör hans sömn. Råden till dessa figurer är kärvänliga men ändå handfasta och går i stort sett ut på samma saker: Stäng av, lägg bort, välj att ses IRL (om du är förälder, har läst så här långt och inte känner till att förkortningen IRL betyder In Real Life, alltså i den fysiska verkligheten, är det dags att få panik nu).

Allt de vill ha finns ju i skärmen.

Det är förstås ett intelligent och beprövat sätt att närma sig en ung läsare på, att måla upp en karikatyr av ett offer för ”skärmhjärna” som är någon annan, en tjej eller kille i närheten, snarare än läsaren själv. Och vad gäller de psykiatriska resonemang som boken för är det lätt att nicka instämmande: ja, våra barn sover för dåligt, ja, de isolerar sig alltmer, ja, de tappar lätt fokus – det räcker att det ligger en telefon på bordet för att koncentrationen ska minska, eftersom det krävs mental energi för att hejda impulsen att ta upp den.

Min enda egentliga invändning berör själva premissen för Hansens och Wänblads bok, utgångspunkten att en ung person i dagens Sverige alls upplever detta som ett problem. För barnen klagar inte. De tonåringar jag har i min närhet är nöjda med att sova dåligt, sitta hemma och sakna fokus. Allt de vill ha finns ju i skärmen.

Här blir det intressant att kontrastera ”Skärmhjärnan junior” med de resonemang som läggs fram i boken ”Skärmstark”, som riktar sig till vuxna och är skriven av Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete. Dunkels övergripande tes är nämligen att vuxenvärldens oro för skärmarna, ofta framdriven av mediernas larmrapporter, inte bara är överdriven utan helt grundlös.  Tekniska innovationer har alltid mötts av moralpanik, påminner hon och exemplifierar med hur man genom tiderna har varnat för allt från cyklar och järnvägar till telefoner och pornografi.

Dunkels ogiltigförklarar i princip hela debatten om skärmarnas fördärvlighet eftersom det enligt henne är omöjligt att fastställa att, exempelvis, den minskade fysiska aktiviteten bland barn och unga skulle bero på ny teknik. Kanske är det bara lättare för vuxna att skylla på skärmarna än att ta ansvar för de rulltrappor, hissar, motorvägar och stressade scheman som också har bidragit till att alla människor i samhället är mer stillasittande i dag?

Men jag kommer inte runt det stora, det nya, det som skiljer skärmen från alla andra innovationer: elimineringen av tristessen ur våra liv.

Perspektivet är hisnande. Kan det vara så enkelt att vi har gjort skärmen till syndabock för allt det vi ogillar i samtiden men har så svårt att göra något åt, från sexism och rasism till trumpifiering, faktaresistens och försämrade Pisa-resultat? Medan vi glömmer bort att ”skärmhjärnan” också innefattar tolvåringen som lär sig flytande franska genom duolingo-appen?

Jo, kanske. Men jag kommer inte runt det stora, det nya, det som skiljer skärmen från alla andra innovationer: elimineringen av tristessen ur våra liv. Ett barn som inte får uppleva att ha tråkigt, att bläddra i gamla tidningar, lägga pusslet för femte gången, stirra in i väggen, dåsa eller bara dagdrömma, berövas något fundamentalt. Det uttråkade, understimulerade, rastlösa barnet som ger sig ut på jakt efter Något Att Göra har försvunnit från jordens yta. Det är knappast moralpanik att påtala att detta innebär en avgörande förändring av barndomen som mänsklig erfarenhet.

Men det blev åtminstone tyst.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.