Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dockteatern som brädar Dramaten och Stadsteatern

Sara Bexell bakom Igelkotten. Mullvaden vilar i bakgrunden. Foto: Hakan Jelk / Dockteatern Tittut
Sofia Hollsten. Foto: Håkan Jelk / Dockteatern Tittut
Sofia Hollsten och Sara Bexell. Foto: Håkan Jelk / Dockteatern Tittut

Dockteatern Tittut spelar ”Igelkotten och Mullvaden”.

Gunilla Brodrej ser en relationsskildring av rang.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Efter Ingmar Bergman är Anna Höglund en av våra största relationsskildrare. Få kan som Anna Höglund, med några gester och förvånade pepparkornsögon, fånga stämningen mellan omaka par. Som Mina och Kåge, eller den orädda, rastlösa Igelkotten och den försiktiga, bekväma Mullvaden som hon berättat om tillsammans med författaren Gunnar Lundkvist

Ingmar Bergman? Ja, jag tar i, men så blir det när man som jag den senaste tiden har suttit igenom två betydligt mer voluminösa och pretentiösa scenkonstpremiärer för fullvuxna som gav mig både träsmak och livsleda.

Försök att imponera på en två-åring med det argumentet!

På Dockteatern Tittut får jag syn på en scenkonst som ligger så långt ifrån det stjärnspel som de stora teaterhusen fortfarande envisas med. Publiken köper biljetter för att Ekborg eller Rabaeus ska stå på scen. Försök att imponera på en två-åring med det argumentet! Dockspelaren, långt nere i scenkonstens näringskedja, kanaliserar hela sitt väsen i dockan, är dockans armar och ben, själ och ande, motor och paus, och låter sitt eget ego lösas upp. Blir ett med konsten.

Sara Bexell och Sofia Hollsten fångar in publiken från första mötet i foajén, i Ingalill Ellungs regi och till en medryckande visa av Leif Hultqvist, och sen vill ingen släppa dem med blicken.

Dockmakaren Annika Arnell har tillsammans med Anna Höglund själv skapat en ljuvlig scenografi för detta lilla kammarspel. Publiken sugs in i handlingen när Igelkotten själviskt som en annan Karlsson på taket äter upp hela lasset med pannkakor som Mullvaden mödosamt gräddat åt dem. ”Visst är jag snabb?”, utbrister Igelkotten liksom från en annan planet. Och hon tänker inte diska för det är ju han som har grisat ner. Då skrattar flera barn. På detta följer en hisnande bilutflykt till havet och en sagolik månskensnatt med en spännande uggla. En av publikens allra yngsta sträcker fram sin lilla arm, pekar och säger liksom andlöst ”Titta!”.

Och tänk att Mullvaden gillar Igelkotten fast hon ställer till oreda i hans frimärkssamling. Att två så olika figurer kan finna varandra (de kivas lite om vem som hittade vem) och bli förtrogna hör till livets mysterier. Liksom konsten, när små barn finner den. Det är så fint.

Dockteater

Igelkotten och Mullvaden

Dramatisering Anna Höglund och Ingalill Ellung

Regi Ingalill Ellung

Dockor och scenograf Anna Höglund och Annika Arnell

Dockmakare Annika Arnell 

Musik Leif Hultqvist 

Ljusdesign Simon Söderberg

Spelare Sara Bexell och Sofia Hollsten

Dockteatern Tittut, Stockholm

Ålder 2-6 år

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör för scenkonst och ungkultur på Expressen Kultur.

LÄS MER: 

Vuxenkonflikt i barnversion