Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Djup sökes

Martina Montelius tycker inte att barnprogrammen duger till annat än enklare underhållning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag minns när jag som treåring satt och tittade på tv, och apparaten plötsligt började brinna. En spolformad figur av tyg och stoppning berättade just att hon var sårad över att en platt figur inte ville leka med henne. Och så plötsligt - poff! Alla djur förvreds, blev till groteska kökkenmöddingar av bjärta färger och försvann, medan den svarta röken steg mot taket i den lilla förortslägenheten.

Det var en fruktansvärd stund. Jag tyckte så synd om de brinnande djuren och saknade dem från första stund, och till dess att vi fått låna en ny apparat av grannen.

I våra moderna samhällen axlar tv:n en stor roll i så gott som varje barns liv. Föräldrarna tackar skamset sina lyckliga stjärnor för allt från "Philofix" till "Doktor Mugg".

 

Hur skulle vi få allt undanstökat utan den underhållning som numera bjuds från morgon till kväll? Hur klarade sig vår föräldrageneration, som uppfostrade oss i en tid då barnprogrammen upptog endast en timme av varje dags programtablå? Hann de diska överhuvudtaget? Barnen, alla barn jag känner, öppnar omedelbart sina sinnen när de sätter sig tillrätta framför tv:n. Ju mindre de är, desto mer urskillningslöst tar de programmen till sig, med stora ögon och munnarna lite på glänt över kaviarsmörgåsarna. Vad blir det i dag? En anka? En vampyr? Och vad gör de? De klär på sig. De halkar. De åker båt.

För vissa barn är tv:n den närmaste vännen. Det är ett fasansfullt påstående, men det är sant. För andra är den bara förströelse. Men min fråga är: varför innehåller nutidens barnprogram så få djupare känslor?

Människorna och figurerna skrattar, dansar, blir arga. De får besök av husdjur. De halkar. Däremellan får vi lära oss att klippa och klistra, att reklamera varor och att spela in musik. Borsta tänderna får man också göra, tillsammans med de uppsluppna programledarna. Och bli gratulerad på namnsdagen. Det är utmärkt.

 

Men jag tycker inte att de barnprogrammen duger. Faktiskt inte. Åt de barn som klarar sig med enklare underhållning en stund på morgonen och en stund på kvällen duger de väl hjälpligt. Men de andra barnen. De som inte har föräldrar som läser för dem varje kväll. De som lever med familjer där föräldrarna är packade, slåss, gråter för att de saknar pengar, eller bara inte har tid att svara på frågor och ligga nära sina barn om kvällarna. Barnen som inte vågar prata med andra barn. Utan att veta varför. Hemma är allt kanske bra - men de vågar ändå inte prata. De barnen är mycket ensamma, även framför tv:n. Beröringsskräcken inför allvarligare ämnen är kompakt.

Jag minns när jag, i lågstadiet, läste Barbro Lindgrens bok "OBS! Viktigt!". Den går knappt att få tag på i dag, men hör till de viktigaste böcker som skrivits för barn. Den tar upp ämnen som alkoholism, depression, sex, intellektuella funktionshinder, ensamhet och döden.

 

Varför - varför? - adresseras inga svårare, djupare känslor och ämnen i barnprogrammen? Varför är allt pastellfärgat? Tror vuxna att barn inte vet att andra nyanser finns, och att de inte heller bör få reda på det? Vad tror vuxna om barn och deras liv?

De brinnande djuren i vardagsrummet i min barndomsförort fanns kvar i mitt medvetande mycket länge. Jag oroade mig för dem. Det är så jag vet att livet i tv-apparaten kan vara högst verkligt för ett barn.

För mig innebär den insikten på intet sätt att vi ska skydda barn från starka tv-upplevelser. Tvärtom. Jag tycker att det är en tragedi att barn-tv, som ju utan tvekan är här för att stanna, inte används bättre. Till att bryta ensamhet. Pröva tankar. Utmana och trösta. Min egen äldsta dotter söker svaren på Youtube i stället. Sökord: "Kärleken" och "Döden".