Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det våras för Linnea

David Wiberg.

Hanna Höglund läser och ser den svarta tulpanen Linnea.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

MONOLOG/BOK

DAVID WIBERG | Dagboksanteckningar från ett källarhål | Stockholms stadsteater | Speltid 1 t.

DAVID WIBERG | Dagboksanteckningar från ett källarhål | Lilla Piratförlaget | Ålder 15+

Hur den svenska tonårstjejen mår? Jo tack, en hel del ångest, men annars bra.

I alla fall om man får tro David Wibergs roman "Daboksanteckningar från ett källarhål", baserad på hans två rosade enmansföreställningar om emotjejen Linnea. Och det ska tydligen till en vuxen man från Varanteatern för att man ska påminnas om att känsliga orkidéungdomar är vi allihop hela livet, oavsett kön och ålder!

Dagboksanteckningar från ett källarhål är nämligen en "Fucking Åmål" (både Wiberg och Lukas Moodysson gillar Broder Daniel) på kollisionskurs med Linda Skugges dagbok. Wiberg spelar själv sexton-­sjuttonåriga Linnea, olyckligt/lyckligt avståndskär med ständiga munsår, inre monolog, berättartalang och kajal. Platsen är vårvintrigt slaskig landsort där inte mycket händer på ytan. Men under den rasar en veritabel storm av existentiella frågor och relationsspel.

 

Pjäsen med samma namn som boken, som alla som kan bör gå och se när den nu återigen gästspelar på Stockholms stadsteaters fria scen, gör i monologform punktnedslag i Linneas första vårtermin på gymnasiet.

Boken är betydligt fylligare än pjäsen. Svenskläraren Fredrik har uppgraderats till drivande figur och i Linneas/Wibergs egna seriestrippar möter vi hennes fantasier, drömmar och minnen. Jag tvivlar aldrig på att Linnea besitter hur mycket potential och driv som helst, hon har bara själv inte riktigt förstått det än.

 

Jag skrev aldrig dagbok så flitigt när jag var lika gammal som Linnea även om jag försökte ibland. Men språket känner jag igen, det extrema iakttagandet av det egna jaget, de egna reaktionerna och tolkningarna av andras. Det är tonårig förnumstighet blandat med hjärtskärande sorg, galghumor och poesi.

Det viktigaste är att Linnea hela tiden är en hjältinna i all sin nakenhet, så till den grad att Wiberg i pjäsversionen till slut måste lämna henne, låta rösten sjunka till sitt naturliga läge och ta av sig peruken för att bli ännu privatare, kanske sig själv.

Jag vet inte om det är för att hon till sist klarar att flyga fri och ensam. Men i boken får vi följa hennes väg lite till och det är jag glad för - jag varken vill eller kan släppa Linnea riktigt än.

 

Fotnot. På torsdag kl 18.00 samtalar Jens Liljestrand med David Wiberg på biblioteket Plattan i Kulturhuset i Stockholm.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!