Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det moderna samhällets barn är alltid övervakade

Foto: JESSICA GOW / TT
Foto: OLLE SPORRONG

Sommarens serie på Ungkulturen handlar om hur vi formar våra barn.

Dan Hallemar undrar vad den digitala övervakningen med GPS innebär för deras utveckling.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FORMEXPERIMENT. Det försvunna barnet i sagorna hamnar alltid i det där landet utanför, i det fantastiska, ibland skrämmande, men alltid rika. De kommer dit för att de är arga, har tråkigt, är rädda, ensamma eller bara har gått vilse. De ramlar ner i hål som Alice, blir kvar i en skog med gråvargar som Gittan eller kastas upp till Oz som Dorothy.

Innan Max i Dave Eggers version av ”Till vildingarnas land” – den som låg till grund för filmatiseringen av Maurice Sendaks bok – hamnar hos vildingarna är det kaos hemma. Han har bråkat med sin syster och i ilska och sorg rivit sönder saker som påminner honom om henne och sedan slängt en massa hinkar med vatten över golvet i hennes rum eftersom det då verkade vara det rimliga att göra. Hans mamma upptäcker kaoset, hans syster försvinner med kompisarna i en bil och mamman säger till Max: ”Du måste du hålla ihop det här huset, du måste vara en stabil kraft här, inte kaos”.

Som ett sätt att fly för att kunna komma hem.

Barnet, en fast punkt. Det är en väldig börda att lägga på ett barn, så stor att alternativet att vara den som styr över vildingar verkar vara ett rimligt alternativ. Långt senare hos vildingarna denna scen: ”Max ylade och ylade och kände sig mer som sig själv – en del vind och en del varg – än han någonsin hade gjort.” Flykten från den fasta punkten, eller kanske till en egen självvald punkt. Som ett sätt att fly för att kunna komma hem. 

Barn med mobiltelefon.Foto: JESSICA GOW / TT

Det är en sådan lättnad att se den lila mobiltelefon-ikonen dyka upp på kartan, med texten: Elsas Iphone. Nu. Där är hon, min dotter, jag uppdaterar efter två minuter, hon rör sig hemåt. Det är som att digitalt luta sig ut genom fönstret och se henne, omedveten om att jag tittar, skrota hem från skolan, uppför backen, med den där långsamheten och tankspriddheten som bara skolbarn har i kroppen. Det är så fint att se att jag undviker att ropa hennes namn.

Telefon.

När jag var mindre, ensam hemma, mina föräldrar på någon fest var jag alltid orolig att de inte skulle komma hem. Ett par timmar innan det var tänkt att de skulle komma började jag gå till fönstret för att se ut mot den stora vägen utanför huset, där jag visste att bilen skulle komma och blinka vänster och svänga in på den mindre vägen som gick ner till garagen. En halvtimme innan de sagt stod jag där vid fönstret hela tiden. När det gick över tiden började rädslorna komma. Någon gång tog det så lång tid att jag ringde hem till de som hade festen från den fasta telefonen.

Telefonen har gjort mig lugnare. Men det är ett skamligt lugn.

Om jag hade kunnat titta ner i telefonen och se den lilla ikonen: Mamma. Nu. Hade det varit lugnande, absolut, hade det varit bra, bara så länge den dök upp, batterierna slut, dålig mottagning, mörk skugga av ikon: Mamma. Nedkopplad.

Telefonen har gjort mig lugnare. Men det är ett skamligt lugn. Jag undviker rädslan, som alltid funnits och fortfarande finns, men gör ingenting åt den. Jag vill att min dotter ska få försvinna ett tag, men jag vågar, nästan, inte låta det hända.

Ur ”Till vildingarnas land”.Foto: COURTESY OF WARNER BROS.

Undersökningar visar att var femte barn som gick till skolan själv övervakades av sina föräldrar med någon sorts spårningsapparat. Samma undersökning visade att var tredje barn inte ville att de skulle göra det.

I en modern version av sagorna skulle just denna konflikt vara början på en rörelse mot vildingarnas land, till Oz, till underlandet, gråvargarna. Här och nu som en hämnd mot att du inte låter mig får vara – ensam. Eller en saga från vår tid där det vi får följa inte är barnets väg bort utan föräldern som blir kvar. Den slocknade ikonen, en saga om de som inte vågade släppa kontrollen.

GPS-klocka för barn.Foto: SHUTTERSTOCK

Företaget som för fyra år sedan skapade GPS-klockan TicToc – ”the watch that watches out for them”, ”Peace of mind for 199 dollar” – har ökat sin försäljning med 600 procent de senaste åren. Den säljs som en väg till större flexibilitet, egentligen större frihet. Den nutida friheten är att våga släppa i väg genom att ha kontroll.

Men vad är kontroll, och vad kan man kontrollera?

I den enorma och bitvis farliga nationalparken Death Valley i Kalifornien började parkvakter för några år sedan tala om ”death by GPS”. En av vakterna, Charlie Callagan, berättade för The Sacramento Bee att ”folk hyr bilar med GPS och de har ingen aning om hur saker fungerar här och de litar på GPS:en tills den leder dem rakt ut i ingenstans”.

Forskning har nu börjat visa att en GPS trasslar till vår förmåga att forma våra egna kognitiva kartor. Man har kunnat se att om man använder en vanlig karta förbättras hjärnans förmåga att bygga sin egen inre karta, något som inte händer om man använder en GPS. Jag fastnar vid det där begreppet, kognitiv karta. Kognition handlar om att lagra information och bearbeta verkligheten. Vad gör min digitala övervakningskarta med barnet som vandrar i den?

Foto: ALLEN & UNWIN CANONGATE

I sin självbiografiska bok ”Another Planet” berättar Tracey Thorn om hur hennes barn började ljuga för henne, ett efter ett, trots att hon bett dem att inte göra det. Det fick henne att tänka att ”barnen MÅSTE ljuga” att det inte betyder att föräldraskapet är misslyckat: ”Det är en del i processen att slita sig loss, och forma en egen identitet”. Det är så den egna berättelsen skrivs.

Den övervakande kartan jag lägger mellan barnet och mig vill ta bort osäkerheten och oron hos mig men kanske tar den också bort friheten för henne att ljuga fram sin egen väg.

Dan Hallemar är medarbetare på Expressen Kultur.