Jag gråter så mycket att jag knappt ser sidorna

RECENSION. Det finns saker man instinktivt önskar att barn inte behövde veta något om, och en av dem är döden. 

Norska Elisabeth Helland Larsen har i många år arbetat som sjukhusclown och mött barn som har varit tvungna att konfronteras med de riktigt stora frågorna. Tillsammans med illustratören Marine Schneider har hon kondenserat sina erfarenheter i två vackra barnböcker: ”Jag är Livet” och ”Jag är döden”.

De båda böckerna har samma upplägg: I korta stycken, nästan som små dikter, belyses en aspekt av livet eller döden på varje uppslag. Döden, i skepnad av en flicka med långt, mörkt hår (måhända en blinkning till Death i Neil Gaimans ”Sandman”), kan till exempel berätta att hon ”kommer på besök / till små djur med mjuk päls / och till stora djur med snabel / eller vassa tänder”, oftast till människor som har levt länge men ibland till de som inte ens har hunnits födas, ibland till någon som väntat, ibland till någon som hoppas slippa besöket. Det är tillvarons grundläggande och obarmhärtiga betingelser, känsligt och eftertänksamt presenterade.

Bilderna gör varje uppslag till ett stämningsfullt litet konstverk att vistas i.

Livet (en orange fantasifigur som ser ut som en blandning av apa och fågel) berättar i sin tur att hon finns i allt som föds och växer, att hon följer barn som blir vuxna och får egna barn, ”som starka trådar / i en väv / som har blivit till / genom miljoner av år.” Hon hjälper den som upplevt svårigheter att gå vidare, och uppmanar den som grubblar för mycket över det som varit och det som ska komma att inte glömma bort att livet pågår här och nu.

Bilderna gör varje uppslag till ett stämningsfullt litet konstverk att vistas i, som behagligt färgsatta rum där texten omsorgsfullt bäddas in i slingrande växtlighet, vackra landskap och uttrycksfulla djur. Och att texterna är översatt av Linnea Axelsson, Augustprisbelönad för sin ”Aednan”, borgar givetvis för kvalitet och poetisk lyhördhet.

Jag föredrar ”Jag är Livet” just därför, för att den genom att handla om livet också handlar om döden.

Finast är dock att gestalterna Livet och Döden gästspelar i varandras böcker. De utgör varandras förutsättningar, och ingen av dem kan existera utan den andra: ”Livet och jag / bor tillsammans / i varenda kropp”, som Döden uttrycker det. Det kan givetvis vara svårt att acceptera för såväl barn som vuxna, men även om döden är skrämmande och obegriplig finns det något oändligt trösterikt i tanken på att livet finns överallt, att det pågår hela tiden i oss och omkring oss. Ofta är man för bortskämd för att reflektera över det, men detta elementära faktum framstår i ”Jag är Livet” som precis så förunderligt som det faktiskt är.

Jag föredrar ”Jag är Livet” just därför, för att den genom att handla om livet också handlar om döden, men på ett indirekt sätt som är lättare att acceptera när det ramas in av allt det häpnadsväckande som livet faktiskt kan innebära. Det är en bok som får en att känna ödmjukhet inför hela existensen. 

Däremot tvivlar jag på att jag kommer att kunna läsa någon av böckerna tillsammans med ett barn. De är så rörande jag knappt ser sidorna genom tårarna. 

Therese Bohman är kritiker och konstredaktör på Expressen Kultur.