Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här är ingen vanlig teater – därför nödvändig

Bus-demonstration 2011.Foto: JAN DÜSING
Demonstration utanför Stockholms stadshus 2011, vilket var förra gången man fick bidragen indragna.Foto: JAN DÜSING
Foto: OLLE SPORRONG

I källaren på Barnens underjordiska scen har barnpubliken spelat huvudrollen.

Margareta Sörenson befarar att det är slut med att leka Alice och Strindberg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | KOMMENTAR. Nedläggningshotad igen. Ofta har Barnens Underjordiska Scen, BUS varit illa ute, och nu är det åter dags. 

Hela jullovet har det varit proppfullt i de krångliga källarrummen hos Barnens Underjordiska Scen på Södermalm i Stockholm. Utsålt för "Alice i Underjorden", där alla är Alice, provar hattar, dricker te, rusar ut ur en bok. Hos BUS ser det ofta rörigt ut, men kaos är lekens moder, flödet dess kraft, frånvaro av början och slut dess puls. 

Heffaklumpen 2011

Med varm tass gavs Heffaklumpen, denna tidnings barnkulturpris, till BUS 2011. För den lekande kraften. Var och en som bäddats ner i en källare på Bondegatan i Stockholm och fått en marshmallow att ”sova på”, vimsat runt i Strindbergs drömspel, eller kokat soppa på fnattkottar inser vidden av ett nedläggningshot. 

 

 

BUS är en pilotverksamhet för interaktiv teater. Inte bara en framtida publik blir snuvad på något alldeles drömmigt om tjugo års verksamhet skulle få ett sorgligt slut. Detta är en verkstad som undersöker hur man kan tvinna samman barnens expertis i lek med professionell teaterkonst, viktigt för hela teaterfältet. 

En rund plugg

Dessvärre är BUS en rund plugg som ska in i ett administrativt fyrkantigt hål. Är det "riktig" teater? Det befaras att Stockholms Stad, tätorten vars barn mumsar drömmar,  inte tänker anslå de medel som behövs för fortsatt verksamhet. Och då gör inte Kulturrådet det heller. 

Det är ju mera än låtsas och leka, som de sjunger i Mumindalen om teatern, där man gjorde en måne av silver. Professionellt teaterfolk höjer leken till konst, kavlar ut storyn, och delar in dramaturgin i kreativa rum där publiken spelar huvudrollen. Utan att veta ett barr om Alice eller Strindberg kan barnen åla sig igenom lekens kryphål in i fiktion, litteratur och kulturarv. 

Doften av kakbak,  tekopparnas klirr, sjukhussängarna i entrén: det ser verkligen inte ut som en vanlig teater. Det är det inte heller. Själva vitsen med BUS är att den har ”lekemedel” på burk, att  den bjuder in alla, kostar mycket litet och är alldeles, alldeles nödvändig. 

 

Margareta Sörenson är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är "En ännu större liten teater" om Dockteatern Tittut.