Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De tyglar sina demoner med mänskliga pyramider

Ur ”Cheer”.Foto: Courtesy of Netflix
Tone Schunnesson.Foto: Märta Thisner.
En av de hisnande formationerna i ”Cheer”.Foto: Courtesy of Netflix

Netflixserien ”Cheer” handlar om den okända sporten Cheerleading.

Tone Schunnesson ser en fängslande dokumentärserie om ett hårt sammansvetsat och strängt drillat lag i Texas.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Cheerleadern är sinnebilden av amerikansk optimism. I high school-filmer står hon vid sidan av matchen och ropar peppiga hejaramsor till killarna på planen, hur de än presterar. Greg Whiteleys (”Last Chance U”) nya dokumentärserie ”Cheer” visar att cheerleadern är mer än så. 

Collegeungdomarna i Texaslaget Navarro, som vi får följa inför de nationella mästerskapen i cheerleading, är seriösa idrottare med livsfarliga rutiner och häpnadsväckande disciplin. På tunna mattor slungar de varandra upp i luften eller står på ett ben i sina lagkamraters uppsträckta handflator, varenda muskel spänd för att inte ramla ner. Under tiden skriker tränaren Monica Aldama att de måste le.

Aldama drömde om en framtid på Wall street. I stället stannade hon i hembygden och bestämde sig för att göra den anspråkslösa högskolans cheerprogram till landets mest eftertraktade. Vägen till att än en gång vinna mästerskapen är snudd på omöjlig gymnastik, och Aldama drillar laget hårt. Trots traditionella värderingar brinner hon för en underdog och de unga deltagarna vi får följa närmre är redan tilltufsade av livet, med längtan efter något bortom sig själva. 

Monica Aldama, tränaren i ”Cheer”.Foto: Courtesy of Netflix

Löftet lagsport erbjuder verkar oemotståndligt. Om du underkastar sig gruppens gemensamma mål belönas du med villkorslös gemenskap, och på andra sidan det fysiska lidandet väntar ditt super-jag. ”Cheer” är en serie som låter dessa sportklichéer stå vid sidan av en uppriktig bild av elitutövande, och i den lilla staden Corsicana går kroppens smärta hand i hand med den emotionella. 

Vad som gör seriöst engagemang i cheerleading speciellt är att sporten inte bedrivs på professionell nivå. Det är inte drömmen om en framtid som gör att deltagarna är beredda att riskera allvarliga skador och stränga rutiner. För Morgan Simianer, som blivit övergiven av sina föräldrar, är motivationen att tillfredsställa sin tränare. 

Morgan säger att hon är beredd att en kula för henne, och liknar Aldama vid en förälder hon aldrig haft. Aldama i sin tur tycker att det bästa med Morgan är hur mån hon är om att vara till lags. Hon säger ja till allt, antagligen ivrig att bli någon man aldrig mer lämnar kvar i en husvagn.

La' Darius i främsta ledet i ”Cheer”.Foto: Courtesy of Netflix

De höga förväntningarna uppfattar jag inte bara som cyniska. Cheerleading är en sport som välkomnar alla, säger en av de manliga deltagarna, ett påstående som inte stämmer överens med populärkulturens bild. Men när La' Darius Marshall, som under uppväxten trakasserat för sin sexualitet, bitchigt dansar framför bonniga lokalinvånare förstår jag vad det betyder. Sportens höga krav innebär också tilltro och uppmuntran. I den mänskliga pyramiden förtrycks inte killarnas feminina uttryck och kroppen, som avfärdats som ”fruity”, besitter en ursinnig kraft, både fysiskt och mentalt. 

Med en välproducerade ”Friday night lights”-estetik och en osentimental blick på ungdomarnas livsöden tar ”Cheer” sporten, och dess utövare, på största allvar. Det är en serie som handlar mer om relationer än prestationer och styrkan med cheerleading, menar en intervjuad veteran, är att den bygger på tillit. När du kastar upp mig i luften vet jag att du fångar mig. 

Kropparna flyger i mattan med huvudet före.

Problemet är att kropparna ofta flyger i mattan med huvudet före. Trauma kan vara en kraftfull drivkraft i en människas liv, eftersom trauma kan göra en människa villig att kasta sig ut. Den dubbelheten gör att dokumentärserien ”Cheer” inte framför allt blir en ledsam historia om sökandet efter bekräftelse. 

Istället är ”Cheer” ett komplext och gripande porträtt av hur människor tyglar sina demoner bäst de kan. Under en intensivt rosa Texashimmel slåss de rotlösa tjejerna och queera killarna för sina liv och de gör det hjärtslitande bra. Jag önskar bara att en plats i livet inte kostat dem så mycket. 

Dokumentärserie

CHEER

Av Greg Whiteley

Netflix, fem avsnitt

Tone Schunnesson är författare och skribent.