Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den tatuerade mamman / Dramaten

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

DEN TATUERADE MAMMAN | Av Jacqueline Wilson | Dramatisering Irena Kraus och Malin Stenberg | Regi Malin Stenberg | Lejonkulan, Dramaten

Det enda som är viktigt med en teater, är att där görs bra teater. Dramaten har haft en svajig tid, med ojämna produktioner och en förnimbar osäkerhet. Men finns det någonstans som Dramaten visar lejonklon, så är det på Lejonkulan, den lilla scen där Unga Dramaten vanligtvis spelar. Så länge Agneta Ehrensvärd varit konstnärlig ledare för denna del av det stora teaterhuset vankas här lödig teater för den unga publiken. Inte de allra yngsta, vilket jag alltjämt tycker är synd, men den förtjusande prilliga Drömström och Rundlund förra säsongen var i alla fall för förskolebarn.
På Lejonkulan slipper man ens tänka på fåniga och teaterfrämmande begrepp som ’elitskådespelare’ och ’prestation’. Här har aktörerna gått in i ett mer välbalanserat projekt där alla krafter tycks goda och samverkande. En av landets bästa dramaturger, Irena Kraus, har tillsammans med regissören Malin Stenberg dramatiserat Jaqueline Wilsons skakande, men hoppfulla bok, Den tatuerade mamman. I Anna Heymowskas råa, laddade och funktionella scenografi möter publiken mamma Marigold och hennes två flickor, Star och Dolphin. Underklassens och utanförskapets London, grått som en skoluniform, kring en mamma som inte mår bra alls och två flickor som försöker upprätthålla bilden av ett vanligt liv.

På flera sätt är Jaqueline Wilsons berättelse en parallell till Suzanne
Ostens Mamman, flickan och soporna. En mamma som inte fungerar som mammor borde utmanar fördomar och försvarsreaktioner i en enda röra. Problemet är ju inte alla tatueringarna i sig, utan den narcissism och den naiva fixering vid symboler de uttrycker. Lo Kauppi spelar en psykotisk och depressiv mamma som tappat kontakten med verkligheten, med döttrarnas behov och liv. Kauppi spelar denna mamma med stor ömsinthet, hon ställer dörrarna på vid gavel mellan vanföreställning och realitet; där sugs betraktaren in.

Det är faktiskt svårt att stå emot lusten att storgråta. Men egentligen är detta en hoppfull pjäs, som visar på barnens kapacitet och där både pappor och omgivande änglar reagerar, tar ansvar, stöttar och hjälper. Bra teater; man går därifrån och grubblar på hur livet kan bli för de två flickorna. Vad kan man göra? Och hur måste en mamma egentligen vara? Mycket bra teater.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!