Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den sorgliga sagan är en visuell succé i svartvitt

Emelie Strömberg Foto: Ola Kjelbye Fotografi AB
Emelie Strömberg, Eleftheria Gerofoka, Nemanja Stojanović, Anna Harling, Ulf Rönnerstrand, Ylva Gallon, Ove Wolf Foto: Ola Kjelbye
Foto: OLLE SPORRONG
Foto: Ola Kjelbye Fotografi AB

”Flickan med svavelstickorna” berättar vackert om det svåraste av allt.

Gunilla Brodrej ser en unik föreställning på Backa teater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Ska man verkligen berätta ”Flickan med svavelstickorna” för barn? HC Andersens saga om ett barn som skickas ut att sälja svavelstickor på nyårsnatten, men misslyckas och i stället tänder dem en och en och får uppleva underbara syner. Till sist dör hon, ensam på jorden. 

Men om döden inte finns nånstans i barnkulturen kan en märklig overklighetskänsla uppstå. Om allt de ser är snällt och präktigt och duktigt och föredömligt får de ju inte kontakt med en viktig grubblande del av sig själva. 

Så det är bara att gratulera de sexåringar i Göteborg som nu får uppleva sagan som förtrollande stumfilmsteater på Backa teater i Rikard Lekanders regi. 

Alla inneslutna

Ordlöst, men fantastiskt iscensatt med Emelie Strömberg i huvudrollen. Utsatt, prövad, men kompetent och kämpande och hoppfull in i det sista. men framför allt är detta virtuos och uppfinningsrik ensembleteater med ett jättegalleri av olika typer. Shopparen, Stressaren, Motionären och två paketbärare. Ingen vill köpa svavelstickor. De ser henne inte, formerar sig till en grupp vid busshållplatsen och försvinner i väg. Eller också defilerar de på rad efter varandra med pekfingret svajpande över stiliserade mobiltelefoner. Det är en mörk bild av vårt samhälle. Alla vuxna är inneslutna i sina egna världar. 

Men alla roller har något extra skruvat drag och i detta tänker jag att det finns en sorts tröst. Det här är trots allt en saga. 

Christian Gabels instrumentalmusik spelar en enormt viktig roll, melankoliskt raspig och nostalgiskt jazzig, inspelad och framförd live av Backateaterns musiker. Ibland bara som musikaliska fragment i form av poetiska ljudeffekter. Kajsa Hilton-Browns scenografi och kostym hör till det visuellt mest effektiva jag sett. Vitt och svart som tangenterna på ett piano. Lätt snöfall och blåsvarta husväggar. Svärtade ögon under hattarna.  

Helt unikt

Greppet att inte ha några talade dialoger utan visa allt med koreograferade rörelser, mimik och clownartade gester är att ge barnpubliken det allra bästa som en teater kan åstadkomma. Helt unikt känns det.

Och sagan slår ut i surrealistisk blom med flickans sista bloss. Då äntligen materialiseras barnets drömmar och hon och publiken lämnar den hårda verkligheten för en stund och möts av dansande nallar, varma tofflor och drömmiga koppar med varm choklad. Det är sorgligaste sorg och sötaste dröm på en gång. Helt enkelt oförglömligt.

 

Teater

Av och Regi Rikard Lekander

Efter en saga av HC Andersen

Skådespelare Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg, Ove Wolf

Musiker Stefan Abelsson, Daniel Ekborg, Mats Nahlin

Koreograf Cecilia Milocco

Scenografi och kostym Kajsa Hilton-Brown

Kompositör Christian Gabel

Mask Josefin Ekerås

Ljus Joakim Brink

Ljud Simeon Hillert

Videoprojektioner Leo Raa

Dramaturg Stefan Åkesson

Backa teater, Göteborg

Speltid 50 min.

Ålder 6+

 

 

Gunilla Brodrej är scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!