Den lilla häxan vet allt om mina mardrömmar

RECENSION. I fjärde boken om Ida med den magiska häxhatten drar Fabian Göranson åt tumskruvarna och låter sin huvudpersons själsliv ta ett steg tillbaka till förmån för mysryset. Det må börja med sportlovstristess men här inträder snabbt en annan sorts magi. Familjen sitter i bilen till gammelmoster Inga när en snöstorm och mystisk skyltning leder om dem till vägkrogen som Gud glömde. 

Läsare av Kamratposten kan sin Ida och sin Göranson. ”Hokus Pokus”-böckerna blandar hans Hergé-lika seriestil med lättlästa rader. Tjocka kantstreck gör att alla färger och föremål poppar. Det är inte bara retroläckert, snön faller tjock och vit och lyckas framstå som femtio procent jättemysig och femtio procent dödshot på samma gång. Vad är det för grundläggande otäckhet Göranson sätter fingret på?

I samma anda som Simon Stålenhags internationella hit ”Ur varselklotet” är ”Vargarnas fest” en visuell berättelse om ett svunnet 1980-tals-Sverige. Pappa röker cigarett och läser bilkartan och blir argare och argare. Baksätet vimlar av pyramidformade sugrörsdrickor, vägkrogen Laban Boll har rödflammig heltäckningsmatta och bakelittelefon med petmoj. Och mitt i samtalet klipper någon av sladden.

En stor del av charmen med ”Hokus Pokus” är Göransons persongalleri. Detaljrikedomen, att Ida petar näsan med en Barbie så att snor fastnar på foten eller har en lärare helt uppfylld av katastroftänk. ”Vargarnas fest” är inget undantag. Ta bara kroggästen Pentti – man måste älska Pentti! – med sin finskt rödlätta afrofrisyr och djupt nedärvda vargvisdom. Och gammelmoster Inga - fantastiska Inga - med sitt gevär och sin extra bensintank! För bor man ensam längst in i skogen vet man att preppa för allt möjligt otyg som kan komma ens väg. 

Egentligen tror jag att det här är en vuxenbok och att alla ursäkter att läsa den högt för ett barn är just det: ursäkter.

Det här är också en bok som på ett olustigt vis vet exakt vad mina egna mardrömmar är vävda av. Har jag inte själv varit på den där krogen, sett glättigheten med vilken servitörerna Erna och Ivar göder hela familjen, på rim dessutom? Bergen av mat som bärs in. Alkoholen som flödar. Att allt liksom är lite för bra. 

Och så scenen där maskerna tas av och blottar Ivar och Ernas vargansikten.

Egentligen tror jag att det här är en vuxenbok och att alla ursäkter att läsa den högt för ett barn är just det: ursäkter. För att få nosa på känslan av total förvandling, när det bekanta plötsligt blir obekant, när tillvaron svajar in i minsta fiber.

Hanna Höglund är medarbetare på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Utan hänsyn”

KULTURPODD. Så känns det att vara med i Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Så hanterade Annika Hallin sin förekomst i Lars Noréns dagböcker. Dessutom – kända personers oväntade cv.