Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De mörkare sidorna har suddats bort från rutan

Gullan BornemarkFoto: SVT
Gullan BornemarkFoto: SVT
Lars SjöbergFoto: OLLE SPORRONG

Barnvisornas Gullan Bornemark porträtteras genom en dokumentär i SVT.

Lars Sjöberg kommer att tänka på 1970-talets dagislämningar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TV. Jag söker Gullan Bornemark i mitt skrivna förflutna, men hittar henne bara en gång, då förtydligad som ”hon som äter barn”. Visserligen inom parentes, men i alla fall. Var fick jag det ifrån? Det räcker ju inte långt. ”Gullan – pianist, pedagog, pionjär” heter den tv-timme som av oklar anledning visades i SVT1 fredag eftermiddag. Bemärkelsedag? Alls icke. Någon ansvarig som misstänkt att hon inte har långt kvar och råkade slänga in programmet i tablån helt oförhappandes, som Churchills död ni vet? Inte det heller. Vitalare person även under 92 får man leta efter. Hon verkar så genomskådlig, rak, inom fyrkantig fast ram, under fullständig självkontroll. Ändå finns en uppsjö av pusselbitar kvar, och flera är dessutom ovända. 

Själv tål jag inte låten i fråga.

Jag börjar söka efter det som gör att så många bugar sig och kysser Alice Tegnérs kjortelfåll men nämner Gullan Bornemark med lätt ringaktning. Även när hon nu efter 400-talet låtar och ett 60-tal år i sin karriär för första gången belönats med en Grammis. Ja, det kanske var på tiden. Har hennes lekar och visor i lång och trogen musikpedagogisk tjänst hos äntligen fått sitt erkännande? När ”Sudda, sudda” (som man framgår av dokumentären) fått äran att framföras av Jonas Gardell, Alexander Bard och Rikard Wolff? Och av samfälld Sollidenpublik?

Själv tål jag inte låten i fråga. Marschstuket för tankarna till brun tysk militärparad. Och närstående barnpsykolog ställer sig på gossebarnets sida och tycker han har rätt att surna till om han vill. När jag själv på 1970-talet var med om att skola in och lämna barn på dagis hann jag få spel både en och två gånger när ”Gubben i lådan” ideligen skulle exekveras. Mest lyckat var det när en kille saboterade med att inte dyka upp alls, varvid dagisfröknarna misstänkte att han inte förstått reglerna riktigt och behövde en repetition till. 

Och ”Är du vaken, Lars?” skall vi bara inte tala om. Har ni Vibafembas lustmord på låten i fråga, så bevara den ömt, och meddela gärna mig, för på Spotify finns den inte.

Ingen anade, allra minst hon själv, vilket uppdämt behov det fanns av musiklekar för barn.

Det var i Malmö 1952 som Gullan Bornemark startade den ”musiklekstuga” i blåklockans tecken som grundlade hennes berömmelse. Hon fick tag i en lokal, hyrde ett piano, inhandlade rytminstrument och färgkritor samt ringde Sydsvenskan. Ingen anade, allra minst hon själv, vilket uppdämt behov det fanns av musiklekar för barn. Och när lekandet omsider tog slut långt in på nya seklet var det inte behovet som satte stopp utan tant Gullans knän.

I sitt ”Sommar” i P1 för två år sedan funderade hon över vad som hänt alla blålockebarn genom åren. Hur det gick med ett av dem vet jag med bestämdhet, för det är en pensionerad kardiolog, tillika min svåger, som förresten skymtar i ett par sekunder fem minuter före slutet i P-P-P-programmet. Och troligen någonstans från den bildande utflykten till Torups slott också. Det var nämligen inte bara trallvänliga och lättkomihågna låtar hon lärde ut.

Gullan Bornemark sjunger med sina barn.Foto: Expressen

Men när hon skamlöst medger att barnen själva fick vara med om att tota till sångrepertoaren anar man anledningen till att tant Gullan inte förtjänat fullständig respekt och aktning. Barns sinne för humor och kreativ fantasi skall inte överskattas.  De lyder samma minsta motståndets lag som seriösa konstnärer bör sky som pesten. 

Ords och tons ekvilibrister som Lennart Hellsing respektive Povel Ramel arbetar själva fram sina dårskaper och låter läsare/lyssnare på egen hand gå samma intrikata vägar. Och skall vi rådfråga Alice Tegnér, Gullan Bornemarks andliga mentor alltsedan ett minnesvärt gästspel i Härnösand 1943, kan vi hitta subtiliteter värdiga en djupt bildad tonkonstnär, som det illustrativa finliret i ”Ekorrn satt i granen” och det hypnotiska vaggvisegunget i ”Sov du lilla vide ung”. 

De där djupare perspektiven saknar jag i det senaste Gullan-programmet, mycket av de mörkare sidor hon låtit ana i ett radioprogrammet Svenska ikoner i P4 för några år sedan. Hur såg familjens vandring tillbaka efter att sonen Jörgen helt oväntat avlidit i sömnen – 1997, 38 år gammal? Vad har hänt i Gullans värld sedan hon häromåret miste sin Valter, livsledsagaren sedan 70 år tillbaka? Här hade väl psalm 799 varit på sin plats, psalmen om att mista en vän, tillkommen efter discobranden i Göteborg. Nej, sudda sudda, människan skall skratta och va’ gla´, munnen den ska sjunga tralala. 

Dokumentär

Gullan - pianist pedagog pionjär

Producent Malin J Båth

SVT Play

Lars Sjöberg är musikkritiker på Expressen Kultur.

 

LÄS MER:

Gunilla Brodrej läser en smärtsam biografi om Alice Tegnér